En nervstimulator är en liten, implanterbar anordning som inte är större än ett stoppur. Stimulatorn ger milda elektriska signaler till Epiduralrum  när ryggraden genom en eller flera elektroder. De elektriska signalerna orsaka en pirrande känsla i smärtområdet. Det finns inte någon som har den exakt lika dant utan det ställs in individuellt.

Behandlingen ger smärtlindring genom att ändra smärtimpulserna innan de når hjärnan. Man kan jämföra det lite med hur det känns när man gnuggar "elektriska knölen" efter att man slagit i den. Själva gnuggandet tar bort känslan av smärta. På samma sätt tar pirrandet från stimulatorn bort viss del av smärtan i ens smärtområde.
Har man testat TENS så kan man veta hur pirrandet känns ända skillnaden är det att stimulatorn sitter invändigt tens sätter man på och ta bort.

Jag testade TENS utan att det gav mig så mycket resultat det fungerade i perioder. Jag kunde lyckas ta bort mina smärt toppar när de var som jobbigast men annars var inte det den bästa lösningen. Men tack vare min stimulator har jag enbart vid behov medicin nu mera och har mycket färre bakslag än innan.  Bara det att man slipper det konstanta känslan av ner drogningen och dåsighet av alla morfin medicinerna är guld värt.

För lite drygt 2 1/2 år sedan var min första resa till akademiska sjukhuset i Uppsala och Sveriges smärtspecialister. Jag låg inlagd på Rehab/ stroke enheten nere i Karlshamn. Blev inlagd den 4aug - 9dec 2011. Jag var helt sängliggandes och fick ständiga injektioner av ketogan och morfin i mängder pga. så mycket smärta. Resan till Uppsala började en kall och snöig dag hemma i min säng i blekinge fick permtion över natten då vi skulle flyga så tidigt. Rullstolen stod inkörd i hallen hemma för den var jag tvungen att ha med mig då jag ej klarade av att gå så långa sträckor. Mamma följde med som ledsagare för att ta hand om mig och knuffa omkring en trött och orkeslös tjej genom Uppsala. Fick nästan panik av allt folk kring mig som var överallt i storstaden, då jag hade hamnat i en deprition saknanden mellan mina neddrogade stunder till Moa och Daniel var hemska. Jag vet att jag grät hur mycket som helst. Ville kunna vara hemma och ta hand om min då lilla 2 åring med det fanns ingen chans att det praktiskt skulle fungera med min kropp. Känslan av att vara extrem dålig mamma som missade allt hemma, allt jag utsatte Moa för med ständigt att behöva se mamma sådan och säga hejdå till sin mamma.

Träffen med Anders gick kanon bra, han berättade om olika alternativ till smärtlindring men först ville han testa detta med periferad nervstimulator. och att testa innebär att man får en sladd in opererad i ryggmärgen som hänger ut på utsidan av huden. Man koppla sladden till en kontroll för att sätta igång och se om det fungera eller ej i en veckas tid ungefär. Jag fick åka hem och vänta på en tid för op av teststimulatorn. Men innan jag fick den tiden så ringde de från av 96c i Uppsala det var rehab de ville jag skulle upp på en analys vecka för att se om de kunde hjälpa mig mera.

V.8 Började min första rehab vecka/analys. Veckan avslutades med att sätta in teststimulatorn. Det var jätte skillnad med test stimulatorn behövde inte mina mediciner på hela veckan. Så detta var jag helt säkert på att jag ville ha 24/7. Men det var lite kö till op. Så det blev några intensiva rehab veckor först. Var i Uppsala mån-fre och hemma om helgerna. Det var att åka hem och packa om väskan över helgerna så gubben fick lite extra tvätt att hjälpa mig tvätta upp så jag kunde få med mig veckan efter.
Rehabiliteringen i Uppsala var jätte tuff man ställdes för många nya utmaningar, många krav men det bästa med allt var att jag viste att min 5 vecka slutade med operation av stimulatorn på heltid. Så den 16 Maj 2012 blev datumet som förändrade mitt liv på bästa möjliga sätt. Inför op var jag ett nervvrak jag fick inte äta vissa av medicinerna upp till 1 månad innan op och det var tufft och kämpigt. Men jag viste vad som väntade så det gjorde att man bet ihop. 

Operationsdagen började tidigt på morgonen på ett hotell rum 1,5 km från sjukhuset, kunde knappt sova den natten för nerverna var på helspänn. Sen fick jag ju snabbt äta några medicinerna så det gjorde att det var jobbigare. Väl uppe på avdelningen där förberedelserna för op skulle ske fick man stå på kö för löpande band effekten till op vi var 4 personer som skulle opereras och op tog ca 1,5 timme vardera. Så man var super spänd jag var nummer 2 så när den förste åkte på in på sin op var det dax för mig att förbereda med duschning nr 2 och lägga mig i en ren säng och få på op kläderna. Mamma var med hela resan och till och med fick vara med inne på min vakan operation... Skrattade så fruktansvärt åt henne när hon kom i sina gröna kläder. Ett gått skratt för länge livet:)

OP gick till så att man fick ryggmärgsbedövning sen var det en vaken op. Elektroden sattes in först och den var de tvungen att testa så det fungerade på ett bra sätt. Jag låg på magen hela op. Sen fick jag in en tuss i näsan där jag fick ett slumrande medel i så de kunde göra dos fick och sätta ihop den och sy ihop mig. För mig kändes allt som en dröm. Jag minns att jag drömde en massa praktiska saker kring stimulatorn men det var ingen dröm utan jag har ställt frågorna........ Läkaren hade tydligen ganska kul och det tror jag mamma med hade som fick sitta och höra mig svamla så mycket..

Allt gick bra jag fick min kontroll samt laddare för att jag fick ett uppladdningsbart batteri. Robot  Sofie till er tjänst. Att lämna sjukhuset som en kalv på grönbete det var jag det. Trots att jag hade smärtor i ryggen var det så härligt att ha stimuleringen igång och ljumsken kunde äntligen börja lugna ner sig.  Vi fick vara kvar någon extra dag i Uppsala om något skulle hända. Men att känna att man orkade på ett annat sätt var så skönt.

Tiden sen op har varit upp och ner ett helt annat liv började för min del. Jag fick känna mig som en mamma igen första gången på över 1,1/2 år. Deprition med mera tog jag tag i och gick på samtal för att få berätta min historia hur jag mått under denna tiden. Och en väldigt enkel förklaring är det att när man får långvarig smärta så är det jätte vanligt med deprition för man hamnar i olika lägen och den saken att man inte kan göra det man bruka göra är jobbigt.  Men jag har jobbat stenhårt med depretion, träning för kroppen och hur tufft som helst har det varit. Jag har fortfarande det kämpigt men skillnaden idag jämte mot för 2 år sen när jag gick in på op är det. Att jag har insett att jag är stark och har en riktigt stark vilja och med den har det gjort att jag inte gott upp. Att se Daniel och Moa vid min sida har varit ett enormt stöd. Jag har skrikit gråtigt många gånger för att jag har haft det tufft.
Sen är det ju så att bara för jag har en komplicerad nervskada så innebär ju inte det att jag slipper sjukhus av andra orsaker. Har ju åkt på gallsten efter och det är så det är att vara människa idag. 

Nu har jag kommit så långt att jag arbetsträna på hela 50% jag är själv mycket med Moa jag hämtar lämnar henne, Jag kan köra mellan Ronneby- Kallinge så härlig känsla. Det finns en lista som är lång på vad jag vill kunna gör med ett steg i taget måste få njuta här och nu med.

Detta är lite om min berättelse kring Uppsala.

Idagsläget har jag ett program igång som heter BOOST är alltid igång behöver inte starta och stänga av den längre. Jag mår mycket bättre tack vare det. Även ändrad från att de använt 4 av 8 elektroderna till bara intensivt på 2 av 8 elektroder. Laddning varje dag är ett måste för att det inte skall stängas av pga. batterislut.  

Jag är nöjd med att jag kommit långt men måste ständigt hålla igång träning med mera för att kroppen inte skall säcka ihop.

Trevlig helg på er nu skall vi renovera vårat bord och göra om det:)

Helgen har det hänt mycket.
Började med att jag gav mig på hantverksjobbet. Börjat spacka igen spikhål i alla lister siöom vi sagt sisådär 5år.. Sen han jag även mål lite lister i badrumemt ett lager i alla fall.
Sen var jag dö i hela kroppen.
manen min kom hem hefter att sovit i bilen ö er natten. Så nu skulle han ta helg.
Jag är lite små irriterad på många små saker och det blir ofta att jag lagra massor med ilska i kroppen och hinken rinner över ibland och då kommer amlt från flera månader tillbaka. Ibland blir det inte bra. Måste lära mig att säga till direkt i vissa lägen.
Lördagen var det Handbollsavslutning för min lilla tjej. Så himla duktig är hon, blixter mallig för sin medalj hon fick.
lyckades även få en resa bokad och betald av svärmor:) nu är det träning på hög nivå som gäller för att lära mig hur mycket jag orkar och klara av. Lära mig hitta min balans.

Eftermiddagen bestod av en kusin/släktträff hos min mormor. Det var riktigt roligt och alltid lika kul att träffa alla. Min mormor hade avanserat sig mycket hon bjöd på tacos lite imponerande. Blev många goa skratt., även lill morfar fick vi dit en runda.

Idag har det blivit en sväng till stan för lite handling. Lykades även köp ny porslin av min kusin på en loppissida så de hämtade vi hos farbror idag. Alltid lika kul att träffas:) synd bara att man inte träffas oftare vi bor ändå i samma by..
Sen har jag passat på att baka lite fika.

Dottern och jag har börjat tona en bil åt en kompis:) jag tycker det är rikigt roligt. Däremot få jag acceptera att det kommer ta längre tid för min kropps skull:/
Moa passade på att hjälpa pappa tbätta bilen med en vatten spruta lättroad...

Imorgon är det måndag och mycket som skall hända hål en tumme för mig lite extra under dagen åter kommer imorgon med varför?

Ha en fortsatt trevlig söndagskväll med nära och kära.
Glöm inte lämna ett ? att ni varit här lika kul varje gång.

Redan söndag och dagen börjar gå mot sitt slut näsan i alla fall det är eftermiddag. 

Jag har egentid på högnivå och då passar jag på att sno mannens dator lite för han och dottern har åkt på hokey här i byn.  

Moa är överlycklig för att hon äntligen skall få se en match nere i ishallen. Hon har pratat om detta så. Synd bara att jag inte bara kan följa med. jag klarar inte av stå så länge och i kylan med är jobbigt. Men jag får försöka vila lite för jag har inte sovit bra alls somnade vid 04.30 och vaknade 07... inte optimlt.

Jag har inte gjort allt för mycket idag har inte den bästa dagen helt färdigt och mycket smärta. Men en sväng till maxi med familjen och även fam petersson dök upp oväntat men alltid lika trevligt.  

Under sportlovsveckan är det lite som skall göras jag har lite träning som skall göras och även jobba hoppas med att det blir en runda till marinmusset med mina syskon och mamma:) Moa är nöjd för hon skall i sådana fall få åka tåg för att komma dit och bara tåg så är hon hur nöjd som helt. 

Har börjat fundera lite på mitt liv och mitt schema hur jag skall lägga in träning och jobb ihop för att korppen behöver träningen för attt orka med jobbet men än så länge har jag inte lyckats på bästa sätt utan kroppen bara skricker men tak vare att jag trivs så bra på min nya arbetsplats så gör det att man inte vill något annart än åka dit. Att få känna sig som en av dem är en toppen känsla jag kan ge hur mycket som helst för. 

Nu skall det stickas lite raggsockar till mina små systrar. samtidigt blir det lite film på tv. 

Det är mycket känslor som snurra i huvudet för dryga 2 år sedan så låg jag vid denna tid på rehab/stroke avdelningen nere i Karlshamn. Jag hade legat inne i 130 dagar det var min sista natt för jag viste att jag väntade på utskrivning dagen efter. Daniel och Moa var nere hos mig och allt är lite halv suddigt jag var helt slut pga all träning. Det var en sjukt jobbig tid i livet jag vet inte rikligt vad jag stod kan jag nog lätt säga. Jag var sjukt nervös på att få komma hem efter så många dagar på sjukhuset och all min medicinering gjorde mig ännu mer orolig hur detta skulle gå på egen hand. Och jag viste ju det att när jag kom hem så blev det mycket tid för mig själv jag skulle sitta hemma i huset för mig själv om dagarna för Moa var på dagis och Daniel var tvungen att jobba.. 

Det som var skönt med allt var att nere på rehab var stödet från sjukgymnasten, arbetsterapeften samt fick vi passienter en rikligt bra kontakt med varandra. Vi hade många roliga skratt och långa kaffe pauser när besökstiden var över. 

Jag saknade familjen så sjukt mycket, all tiden från dem gjorde ont i hjärtat. Jag ville inget annart än komma hem och att det skulle vara så nervöst sista kvällen på att få komma hem. Tanken snurrade om det skulle bli flera turer in och ut. Och vad kommer näst. Jag viste att jag hade min test op i Uppsala som skulle ske i januari det var vad ajg viste då. 

Men orken med att göra snyggt hemma fanns inte. Jag kände inte att jag orkade fixa med julstöket med mera hemma det blev en julgran och inget mera för den energin fanns inte. 

Året efter 2012 så den 6/12 vi höll på hemma och stöka med hemmet men kroppen kändes inte helt okej. Jag gick med på att sätta upp lite gardiner men kom aldrig längre. För Daniel och jag stod i köket och diskade upp efter maten och jag skulle bara hämta en handduk för att torka disken men kom aldrig dit. Jag var på väg ut i hallen och mitt högra ben slutade fungera. Det blev helt förlamat och jag föll.... Daniel fick bära mig in i sovrummet han la mig i sängen och vi försökte hur mycket som helst men inget hjälpte. Pratade med Uppsala om det kunde vara något med min stimulator som orsakat detta. Men läkaren i Uppsala sa rätt ut att det var akuten som gällde de sa att jag uppgav första syntomen på en stroke... Daniel bar ut mig i bilen och körde in till sjukhuset. Det blev inte många timmar på akuten förrän dem bestämde sig snabbt för att lägga mig på KAVA. Rönken blev det akut och sedan ändrades allt. Daniel och Moa satt inne på akuten med mig en stund och vi hade bestämt sen tidigare att moa skulle sluta med nappen den kvällen och trodde inte att det skulle fungera när hon blev lite ledsen så tog daniel fram den och moa sa att papap den ska jag ge till tomten och inte ha själv längre. Sen den kvällen har moa inte haft tutte längre. 

Moa och Daniel lämnade mig och jag hade tuffa dagar och mycket träning framför mig. Benet fungerade inte alls på flera månade. Jag kämpade med gåbord, kryckor och många gånger trillade jag. Kämpigt att vara borta än en gång kring jul från familjen ... Och än en gång blev det kämpande på sjukhuset med att säga hej då flera gånger till familjen. 

Detta år är jag hemma och jag har pyntat och gjrot det julfint hemma. Jag älskar julen på många sätt. Men veckan som har varit har varit känslomässig. Mycket tankar på vad jag har utsatt mig och min familj för under alla dessa år. Så mycket tid min dotter ha fått spendera på sjukhuset för att få träffa sin mamma. Att Daniel har under så många gånger fått ta allt här hemma på egenhand. Att inte ha någon han kan luta sig emot utan bara ftt höra mig och min förtvivlan……

Jag har väldigt långt kvar till den jag var innan jag fick min skada. Jag är ett steg upp för stegen men det är en sju helvetse massa steg kvar, För att jag skall kunna göra det jag vill. Jag har kommit in i den fastern där jag vill testa men vet inte vad jag egentligen vågar. När jag säger saker här hemma om vad jag vill testa så skriker det rätt ut om olika saker. Jag har själv en rädsla men vill inte visa det, jag vill absolut inte testa saker där jag sätter min familj i en dum situation med mera sjukhus med mera.

Jag vet inte alltid hur jag skall visa Daniel att jag själv är rädd. Hur han skall kunna förstå helt hur jobbigt det är att känna så här. Jag vet att det inte är lätt för Daniel att ha mig som fru och allting alltid måste vara på mina viloår det är sjuk jobbigt. Jag försöker göra så gott jag kan för att hjälpa till med det jag kan. Så mycket jag kan. Men sen kommer det ofta när kroppen skriker stopp…
Jag vill verkligen inte bli sämre och jag vet att allt går upp och ner,

Denna helg har jag kämpat för att orka med min egen kropp vi tog en tripp i lördags till IKEA och det var jätte kämpigt,. Kroppen värkte och jag klarade inte sitta till Älmhult. Vi fick stanna för att jag blev tvungen att röra på mig, Inne på Ikea blev det många stopp där jag kunde sätta mig för att kroppen värkte och det var kämpigt. När vi kom hem blev det att montera upp allt och det blev många pauser och arg blev jag för varje gång. Jag vill att allt skall gå och göra på en och samma gång men det godkänner inte min kropp…..

Idag blev jag super glad det var ett par byxor jag ville ha från me&i och de gick inte att beställa men Sara som säljer lyckades få tag på ett par sådana byxor åt mig och räddade min dag. Så sköna byxor finns inga ord för hur underbara byxorna är. Jag känner mig super fin i byxorna samtidigt som det inte känns som jag har några byxor på mig.

Många har sådan fördomar kring lastbilschaufförer och deras bilar!
Många tycker bara det är ett miljöförstöring med alla dessa utsläpp de är i vägen när man kör. Ofta kommentera man när man kommer ifatt en lastbil/långtradare att det går så sakta. Till och med chaufför själva gör det när de kör personbil:)
Men tänk att ett liv utan denna yrkes gruppen hade inte fungerat.
Om lastbilschaufför skulle strejka hade vi inte klarat många dagar utan allt hade blivit kaos.
Vi hade inte kunnat tanka för bränslet kommer i tankbilar.
Vi hade inte kunnat handla för varorna i alla butiker komma via lastbilarna både kylvaror, så som kläder och byggvaror! Till och med så pass att lastbilarna hämtar mjölken på gården för att köra den till mejeriet. De kör djuren som åker till och från slaktaren. Köper man en ny bil har den fraktats på en lastbil. De kör mellan industrierna för att vi skall kunna ha värme hemma exempel. Helt enkelt ett liv utan dem hade inte fungerat.

Sen finns det vissa som sköter sina bilar mer än andra. För min man är ju det hans arbetsplats och självklart vill han har ordning och reda i den ibland är det till och med så att han får använda den som bostad.
Jag har många runt om mig som faktist bor i sina bilar mer än vad se bor hemma och har aldrig hör de klaga för ofta är det så att det inte bara är ett jobb utan även en hobby.

Helgen här hemma har varit lite upp coh ner alltså både positivt och negativt. 

I fredags rymde dottern och jag en stund hemmifrån för att göra ett nödvändigt måste handla:( Tur väl fick emd med oss lite sällsakp och det är alldig fel. Efter att handlat klart på maxi blev det en promenad i det fina höstvädret ihop med Marie och tjoffsan. Marie körde slut på både mig, dottern och hunden under våran promenad med så skönt att njuta av vädret när det är fint. 

Sen blev det att åka hem för att börjar förbereda lite inför morgondagens kalas som gubben skulle ha:) 

Blev att baka tårta och bullar ett par timmar och jag försökte med detta med pauser men man kör bara på för man vill bli klar fortare.

Sen slockande hela failjen på soffan på kvällen som en stock

Lördagen blev det att fixa det sista för med att städa undan och dansa över huset med dammsugaren under tiden gubben tog ner studsmattan för detta året.

Sen åkte vi till stan en sväng innan det var dax för att fika och fira gubben. Ganksa roligt att se Daniel ihop med hans bröder i ordning med varsin mobil i näven.

Det roligaste med allt var när daniel hälde upp kaffe och lickar på termosen för så gör han i lastbilen. Vissa saker går av automatik men så härigt att se allas reaktion.

Till och med jag fick en gåva av min underbara svärmor hon vet verkligen hur man skall uppmuntra sin svädotter:)

När alla hade åkt så pasade vi på att besöka den lokala pubben i kallinge för lite mat och trevligt sällskap med biljard spel för gubbarna och barnen.  Att man inte tänker p ådet att man har det i byn och så nära.

Söndagen blev en inne dag och vi började med ett måste att rensa i våran källare nu börjar ytorna komma fram;:) Jag fick fram mitt skrivbord och ett föråd gick det att gå in i så skönt. Men man tycker det är roligare att gå ner när det är undan plockat och ser bättre ut. 

Blev rester från i fredags alltså värma på tacosen sen en fika med athle inann vi gick ner och började pyssla men bilder kommer i på tisdag för det är en överaskning till rehabgänget. Så jag kan inte visa det ännu då vissa av dem läser min blogg vilket är roligt. 

Ni är helt under bara känns blandat om att det är sista gången på länge vi ses i mogon kommer dukigt sakna er. 

Kvällen slockande dottern inom två röda och jag fick en egen stund då daniel åte en sväng skönt ibland med egen tid man beöver det. 

Ne nu tackar jag för mig och skall föraöka sova. Tack alla som var inblandade i en trevlig helg och och tack för allt stöd och goa skratt ni ger från rehabgänget. Kommer dukigt saknar er;(

SOV SÅ GOTT SÅ SKALL JAG MED FÖRSÖKA MED DET zzzzzzz