När man blickar tillbaka, när minne kommer upp så inse man vad fan... Man varit med om.

Ganska svårt för er att sätta er in i min resa... Men något som aldig svikt mig är min vilja och min envishet och stödet av familjen <3

För drygt 13 år sen så vändes mitt liv totalt upp och ner..

Började med ett enkelt ljumskbråk som opererades maj veckan efter min 20 års dag. Kroppen läkte inte ihop som den borde utan en nervskada kom..

Jag blev gravid och det var hemskt.. Med ett barn i kroppen som växte och tryckte på nervskadans område. Men då viste jag inte vad som var fel i min kropp.
Moa kom och hormonerna ökade mer i kroppen i samband med amning.
En spiral som tryckte på nervskadan och orsakade många akutbesök så efter 3 månade orkade jag inte mer den åkte ut i samma veva så slutade Moa amma och kroppen slutade producera extra smärtlindring...
Då började resan från nybliven mamma till att kroppen gav sådana smärtattacker och allt vändes upp och ner..
Många sjukgymnastbesök och många frikort har åren gett.. Blev i tack med att moa skolas in på dags började jag smårtrehab. Detta var något jag skulle få leva med.. Så många tårar och så mycket känslor som gott genom mig.
Jag som var så ung... Hur kunde det bli såhär..
Fick efter att träffat massor av läkare träffade en AT läkare som tipsade om Ängelholm och en specialist. Var där nere innan rehab drog igång. Han hänvisade till akademiska.
Gick smårtrehab och jag blev sämre.
Föll ihop hemma själv med Moa slutade med ambulans och 130 dagar på sjukhus.. Återbesöket på smårtrehab alla andra var så glada och jag rullades in i sjukhuskläder inskriven på kirurgen...
Flyttades till Karlshamn och rehab i Karlshamn där mer medeciner sattes in som slog ut varandra.
Var över dagen på akademiska och träffade smärt läkare som pratade om behandling.

Ville testa allt utom massa medeciner.

Jag skrevs ut från rehab med massa medeciner och som tur väl hade jag daniel som fick ha koll på allt då det inte var en medcin utan massor... Medecinerna slog ut varandra ganska kraftfullt inte många dagar hemma innan det blev ännu mer ambulans och nu med effektkranper..
Blev inlagd igen för mer undersökningar i väntan på uppsala. Fick komma hem på permission och slutade med ambulans tillbaka men med rätt ambulansvårdare och Daniels koll på mina medeciner så visade det sig att de var medecinerna som orsakade hur jag fick mina kramper..
Skrevs ut på fredagen på måndagen satte mamma och jag oss på flyget och åkte för en vecka på rehab i Uppsala.
Detta är över 9 år sen idag.
Sen började den tuffaste rehabiliteringen man kan ha smärtrehab i Uppsala var fruktanvärd men gav mig så mycket mer vilja och styrka om min egna kropp.

Denna hade jag på test en vecka för att se om den gav mig någon effekt.
Kommer ihåg mammas kommentar efter operationen hur jag var en kalv på grönbete :)
Den förändrade mitt liv. Det fanns en ljusning och resan dit var ett helvete..
Först skulle medecinerna ut ut kroppen och smärtan var hemsk.. Men viljan och vetskapen på vad som väntade var värt allt.
Doc lider med min familj som fick stå där den perionden var nog hemsk då.....

I maj 2012 blev det operation för att få den permenent inoperad och det var en befrielse.

Mitt liv fick en ny mening. Det fanns en ljusning på ett bättre liv.

Ganska hemskt när man tänker på detta hur mitt liv vändes upp och ner.

Jag lever dagligen med ständig värk men har lärt mig vikten av kost och träning i livet gör att jag står upp och orkar mer.
Det jobbiga är ibalnd att det syns inte att jag har en nervskada utan många ifråga sätter det istället. Det är inte kul att var 33 år och ibalnd inte kunna orka med i allt för kroppen säger ifrån..

En välsigt lång och invecklad resa kortfattat..

Men min resa pågår ständigt och en sak vet jag det är jag som bestämmer över den ingen annan..

Ha en fin kväll.

Tiden bara springer iväg och 2020 har vi lämnat bakom oss för snart 1 månad sen.
2020 var ett konstigt år och 2021 starta lika konstigt. Covid 19 har varit en jätte konstig omställning för samhället.
Men på ett sätt har man fått lära sig att ta hand om varandra och nära och kära.

Mitt 2021 har startat med att min tjänst på KP ändrats lite blivit ett butiksbiträde och finns nu mera i butiken på KP och hjälper kunderna.

Nu startar snart februari och jag skall gå in i en träning utmaning ser framemot det enormt. Kul med att kunna fokusera lite på mig och kroppen på ett mer positivt sätt.

Såhär slutade Moa och jag 2020 <3

Skall försöka uppdatera bloggen mera varit ganska dålig på det..
Ha en fin lördag kväll.

Att ha en kropp som utåtsett ser frisk ut men inombords är sönder är en ständig kamp.
Kroppen känns som den explodera inombords att ibland bara komma upp är som värsta träningspasset.
Att motivera sig själv att träna att man mår bra av det när kroppen säger något annart det är tufft.
Men varje resa har en mörk sida men inte många våga prata om den. Jag påverkas av väder omställningen jah påverkas av för lite igång, kost m.m
Jag är inte mer än mänsklig jag orkar inte heller alal dagar men som igår bara att dra på sig regnkläder och ut i regnet för att kroppen behövde det.

Just nu är sitta stå gå ibalnd även ligga jobbigt men det är min vardag tyvärr.
Tur jag i alla fall vet om vad som spökar i kroppen.

Ha en fin onsdag på er.

Det var en kille som kommenterade ett av mina inlägg fymmelgingrig som jag är så klickade jag fel när jag skulle svara.... Så hans kommentar försvann.....

Du hade själv ryggproblem och undrade om värt risken.

Jag åkte in och ut på hemma lanstinget innan jag kom i kontakt med rätt läkare som skickade mig till först Ängelholm för det fanns en specialist på trauma efter ljumskbråck.
Men han skickade mig vidare till akademiska i Uppsala till smärtcentrum där jag kom upp för konsult av en smärtläkare för dryga 5,1/2 år sen. Jag var då så dålig att jag hade ledsagare och för att klara resan på 60 mil med flyg och tåg så krävdes en rullstol.
Anders som läkaren jag träffade heter ville sätta in en sådan här på prov för att testa en v och se om detta va något för mig.
Den v skedde i februari och var en helt annan värd för mig.
Jag fick även gå en smärthantrringskurs i Uppsala som var blixter tufft 5 v med väldigt intensiv träning..
I maj 2012 blev min stimularor inopererad på heltid. För mig var det värt allt med resor och tuff träning.

Det livet jag kunde börja leva efter det var ett helt annart. Smärtan finns ju självklart kvar men jag slipper äta massor med medeciner och kunde till och med börja jobba efter några år. Och kunnat uppfylla många mål i livet.

I dagsläget är träning en stor del av min vardag.

Ja det finns självklart risker med alla op men de sket jag i när jag tog beslutet efter min test v med så positiva resultat så var det inte ens i tankarna.
Studierna har gått så långt i detta så nu mera finns de på fler platser runt om i vårat land där operationen sker.
Jag har en inopererad nervstimulator själv använde jag ett program som kallas boost :)

Uppsala var min räddning <3

Hoppas du läser detta du som undrade!

Livet är en tuff resa. 
Jag har alltid vetat att livet är orättvit men inte i vilken form det innebar. 
Jag trode aldrig att lilla jag 19 år gamal snart 20 år skulle hamna i det läget jag gjode med ett sådant beslut. 
Ett litet ljumskbrock som skulle vara så enkelt att operera bort kunder ställa till med så stora efterskador och framför allt påverka hela livet på det viset. 

Jag trode aldrig att det som hände mig kunde hända. Men operatioenn blev av och min resa genom livet började den har tagit mig genom halva sverige men en tur genom skåne. Många nätter i olika sängar och på många olika sjukhus har det blivit och inte på tala om olika avdelningar. Många ggr man han fått rabbla allt om och om igen. Men en dag stod han där Anders läkaren på akademiska och la handen på min och sa Sofie jag skall gör allt jag kan för att hjälpa dig. Men du måste vara berädd på att resan kommer vara tuffare än någonsin och ännu fler nätter på bortaplan. Utan att blinka så brast jag ut i ett ja snälla hjälp mig. Alla dagar och timmar jag spenderat i uppsala varit värt varenda minut för det har gjort mitt liv så mycker enklare och framför allt mycket mer fritt. 

Det possitiva i allt är att jag fick min lilla flicka som ej var planerad  hon kom och det fanns många stunder man ville ge upp men kunde inte för henne:) 

Jag har kämpat mig igenom en sjuhelvetes resa rent ut sakt jag inte ens önska min värsa ovänn. Jag har inte tagit mig hit där jag står idag om inte det var för att jag själv är så satans envis och tjurig på alla sätt. 

Jag ge inte upp. Vist är det många gångerjag har velat men det har inte varit steget jag valt att gå utan i stället står jag här  med nya mål på listan att sikta och kämpa mot. 

Jag kan mer än vad jag tror nu måste jag bara börja tro lite själv på den biten. 

Utan min enorma envishet och vilja hade jag idag inte varit så jävla stark och nu blåser man inte omkull mig så enkelt. 
Ha en trevlig kväll <3

Fick upp ett minne på facbook idag som gjode mig ganka glad :) 

Soprtlovsveckan för 5 år sedan böjade resan bli tuff för mig det var dags för uppsalas rehabiliteing och lämna blekinge för ett nytt kapitel som väntade.

Denna texten är ganska passande på hur min resa varit och hur jag kände mig när allt börjarde för 5 år sen.

Känna liv igen!

Slutar aldrig hoppas

Vill inte ge upp

Det som blivit måste få ett slut

Idag var jag en sväng och träffade en läkare från Kristianstad.
Ganska kul att träffa en läkare som tycker detta med nervsmärta är så intressant han hade massa frågor om hur ,var och varför det gav mig faktiskt en helt annan bild på mig själv jag började tänka på allt lite annorlunda hur det hade kunnat vara i stället bara personal haft rätt teknik från början.
Han ställde frågor på ett helt annat sätt än någon tidigare gjort.
Det är som han sa att det är ingen som kan svara bättre på hur det är att leva med det förutom de som själv gör det dagligen. Han var super intresserad av studier med mera.
En fråga som han ställde var det att om jag trodde värken satt psykiskt eller psykiskt och det var inget illa menat sa han. Jag svarade bägge delar nervskada i höger ljumske har jag ju där har det varit inne och opererat och det växte inte ihop på rätt sätt som jag sa till han jag förklarade även hur jag hade haft det kring mitt R en tid efter operationen. Men som jag sa vist fan är det även psykiskt jag fick ju spridning till vänster sidan där de aldrig varit inne och rört mig alls. Och det är ju huvudet som spöka att mitt triggesystem är så uppretat som det är därav kom värken där också. Ni har säkert hör detta att folk som har amputerat bort armar ben m.m kan helt plötsligt vakna upp och känna en hemsk smärta i benet/ armen som inte finns kvar det är huvudets sätt att fungera.

Detta med långvarig smärta är intressant på sitt sätt det är lättare att prata om att nu än vad det var i början när man själv inte accepterade det till fullt ut.
Även som han sa att läkarna kan göra oss patienter bättre till mods och till en viss procent få oss att förstå saker bättre om de själva ändra lite tänk.
Som han sa att ljumskbrock för en läkare är kanske som för mig att fläta håret men en peson som inte själv har hår och fläta det är det helt nytt för och förklara man inte tydligt och gör människan medveten till 100% om vad som komma skall så är det så att det skapar en inre oro och att gå in på en op med det i kroppen kan göra att man omedvetet spänner sig och saker går kanske inte lika lätt som det brukar göra.
Det lät så klokt för jag tänkte själv tillbaka till min operations dag då jag träffade läkaren och fattade inte ett smack när han pratade med mig och ritade på mig . Jag förstod inte vad läkaren sa och tyvärr fick jag inte in någon som skulle kunna förklara detta för mig så jag fattade. Läkaren gick ut och in kommer två manliga sköterskor och skämtade en massa så det fick mig lite lugnare men innerst inne hade jag panik för jag fattade inte vad han skulle göra och det ända jag hörde var ordet komplikationer. Min kropp reagerade på nedsövningen så det tog längre tid än vad de sa från början. Sen minns jag inte mera förrän jag låg och öppnade ögonen på uppvaket då går larmet runt mig jag hör hur folk runt mig pratar med mig men kan inte svara jag får ingen luft. Då börjar en sköterska skrika p åmig Sofie andas?.. och då tar jag ett djupt andetag men för mig var det obehagligt men i deras värd var detta normalt för det viste att skulle jag inte inom en viss stund andas själv hade de hjälp mig men det vet ju inte en annan som ligger där helt utlämnad i sängen och lagt hela ansvaret i andras händer som man inte har en aning om vilka de är. Men för det är detta vardagsmat men för oss andra är det inget som händer dagligen och det är något som läkarna måste ha med sig i bakhuvudet.

Och när Läkaren idag frågade massa samt berättade detta efteråt så är det ganska klocka ord för alla kroppar reagera olika och en orolig själ är inte det bästa att operera för man vet inte hur mycket som kan spänna sig trots medeciner m.m

Nu var det inte tack vare min nervsmärta jag träffade denna läkaren tyvärr har jag troligen slitit av ett muskelfäste i bröstmuskeln? Lyft lite galet kanske men en smärta i bröstet ett par dagar och vara lite rädd om sig så blir det bra.

Doc var det väldigt intressant att han var så nyfiken på min situation och hur jag har lyckats ta mig hit jag har. Han blev imponerad över min vilja och min inre styrka för som han sa att det är inte landstinget som gjort min resa den skall jag ta åt mig av själv det är tack vare att jag aldrig gett upp oh ständigt kämpat som gör att jag är där jag är i dagsläget. Så lite stolt över mig själv är jag allt. Tänk om man hade fått träffa någon när man var på rehab som kunde säga att där har jag med varit och jag har med dessa medlen tagit tag i mitt liv. Det hade nog givit mig mera än vad det gjorde när läkarna pratade om hjärnan och mediciner. Men vist en viktig del kommer alltid att vara att ordet ACCEPTERA och det har jag många gånger svurit åt men en sak är san att så länge jag själv inte acceptera min situation hur skall då min omgivning göra det.
Med dessa klocka orden säger jag har en trevlig fredag på er för det jobbar jag på.

Va rädd om er där ute!

Idag börjar vi bugga igen <3
Jag har velat gå någon form av dans kurs sen jag blev dålig för många år sen. Dansen var det jag släppte fortast.

Men nu är det dax att uppfylla ännu ett mål på min resa.
Damma av dansskorna och börja dansa varje vecka <3 <3 <3

De har legat i massa år men jag har inte gjort mig av med dem för drömmen att kunna gå någon form av kurs igen har alltid funnits inom mig :)
Så härlig känsla inombords!
Heja mig!!

Tack för att ni finns vid min sida i eftermiddag mina älskade <3 <3 <3