En nervstimulator är en liten, implanterbar anordning som inte är större än ett stoppur. Stimulatorn ger milda elektriska signaler till Epiduralrum  när ryggraden genom en eller flera elektroder. De elektriska signalerna orsaka en pirrande känsla i smärtområdet. Det finns inte någon som har den exakt lika dant utan det ställs in individuellt.

Behandlingen ger smärtlindring genom att ändra smärtimpulserna innan de når hjärnan. Man kan jämföra det lite med hur det känns när man gnuggar "elektriska knölen" efter att man slagit i den. Själva gnuggandet tar bort känslan av smärta. På samma sätt tar pirrandet från stimulatorn bort viss del av smärtan i ens smärtområde.
Har man testat TENS så kan man veta hur pirrandet känns ända skillnaden är det att stimulatorn sitter invändigt tens sätter man på och ta bort.

Jag testade TENS utan att det gav mig så mycket resultat det fungerade i perioder. Jag kunde lyckas ta bort mina smärt toppar när de var som jobbigast men annars var inte det den bästa lösningen. Men tack vare min stimulator har jag enbart vid behov medicin nu mera och har mycket färre bakslag än innan.  Bara det att man slipper det konstanta känslan av ner drogningen och dåsighet av alla morfin medicinerna är guld värt.

För lite drygt 2 1/2 år sedan var min första resa till akademiska sjukhuset i Uppsala och Sveriges smärtspecialister. Jag låg inlagd på Rehab/ stroke enheten nere i Karlshamn. Blev inlagd den 4aug - 9dec 2011. Jag var helt sängliggandes och fick ständiga injektioner av ketogan och morfin i mängder pga. så mycket smärta. Resan till Uppsala började en kall och snöig dag hemma i min säng i blekinge fick permtion över natten då vi skulle flyga så tidigt. Rullstolen stod inkörd i hallen hemma för den var jag tvungen att ha med mig då jag ej klarade av att gå så långa sträckor. Mamma följde med som ledsagare för att ta hand om mig och knuffa omkring en trött och orkeslös tjej genom Uppsala. Fick nästan panik av allt folk kring mig som var överallt i storstaden, då jag hade hamnat i en deprition saknanden mellan mina neddrogade stunder till Moa och Daniel var hemska. Jag vet att jag grät hur mycket som helst. Ville kunna vara hemma och ta hand om min då lilla 2 åring med det fanns ingen chans att det praktiskt skulle fungera med min kropp. Känslan av att vara extrem dålig mamma som missade allt hemma, allt jag utsatte Moa för med ständigt att behöva se mamma sådan och säga hejdå till sin mamma.

Träffen med Anders gick kanon bra, han berättade om olika alternativ till smärtlindring men först ville han testa detta med periferad nervstimulator. och att testa innebär att man får en sladd in opererad i ryggmärgen som hänger ut på utsidan av huden. Man koppla sladden till en kontroll för att sätta igång och se om det fungera eller ej i en veckas tid ungefär. Jag fick åka hem och vänta på en tid för op av teststimulatorn. Men innan jag fick den tiden så ringde de från av 96c i Uppsala det var rehab de ville jag skulle upp på en analys vecka för att se om de kunde hjälpa mig mera.

V.8 Började min första rehab vecka/analys. Veckan avslutades med att sätta in teststimulatorn. Det var jätte skillnad med test stimulatorn behövde inte mina mediciner på hela veckan. Så detta var jag helt säkert på att jag ville ha 24/7. Men det var lite kö till op. Så det blev några intensiva rehab veckor först. Var i Uppsala mån-fre och hemma om helgerna. Det var att åka hem och packa om väskan över helgerna så gubben fick lite extra tvätt att hjälpa mig tvätta upp så jag kunde få med mig veckan efter.
Rehabiliteringen i Uppsala var jätte tuff man ställdes för många nya utmaningar, många krav men det bästa med allt var att jag viste att min 5 vecka slutade med operation av stimulatorn på heltid. Så den 16 Maj 2012 blev datumet som förändrade mitt liv på bästa möjliga sätt. Inför op var jag ett nervvrak jag fick inte äta vissa av medicinerna upp till 1 månad innan op och det var tufft och kämpigt. Men jag viste vad som väntade så det gjorde att man bet ihop. 

Operationsdagen började tidigt på morgonen på ett hotell rum 1,5 km från sjukhuset, kunde knappt sova den natten för nerverna var på helspänn. Sen fick jag ju snabbt äta några medicinerna så det gjorde att det var jobbigare. Väl uppe på avdelningen där förberedelserna för op skulle ske fick man stå på kö för löpande band effekten till op vi var 4 personer som skulle opereras och op tog ca 1,5 timme vardera. Så man var super spänd jag var nummer 2 så när den förste åkte på in på sin op var det dax för mig att förbereda med duschning nr 2 och lägga mig i en ren säng och få på op kläderna. Mamma var med hela resan och till och med fick vara med inne på min vakan operation... Skrattade så fruktansvärt åt henne när hon kom i sina gröna kläder. Ett gått skratt för länge livet:)

OP gick till så att man fick ryggmärgsbedövning sen var det en vaken op. Elektroden sattes in först och den var de tvungen att testa så det fungerade på ett bra sätt. Jag låg på magen hela op. Sen fick jag in en tuss i näsan där jag fick ett slumrande medel i så de kunde göra dos fick och sätta ihop den och sy ihop mig. För mig kändes allt som en dröm. Jag minns att jag drömde en massa praktiska saker kring stimulatorn men det var ingen dröm utan jag har ställt frågorna........ Läkaren hade tydligen ganska kul och det tror jag mamma med hade som fick sitta och höra mig svamla så mycket..

Allt gick bra jag fick min kontroll samt laddare för att jag fick ett uppladdningsbart batteri. Robot  Sofie till er tjänst. Att lämna sjukhuset som en kalv på grönbete det var jag det. Trots att jag hade smärtor i ryggen var det så härligt att ha stimuleringen igång och ljumsken kunde äntligen börja lugna ner sig.  Vi fick vara kvar någon extra dag i Uppsala om något skulle hända. Men att känna att man orkade på ett annat sätt var så skönt.

Tiden sen op har varit upp och ner ett helt annat liv började för min del. Jag fick känna mig som en mamma igen första gången på över 1,1/2 år. Deprition med mera tog jag tag i och gick på samtal för att få berätta min historia hur jag mått under denna tiden. Och en väldigt enkel förklaring är det att när man får långvarig smärta så är det jätte vanligt med deprition för man hamnar i olika lägen och den saken att man inte kan göra det man bruka göra är jobbigt.  Men jag har jobbat stenhårt med depretion, träning för kroppen och hur tufft som helst har det varit. Jag har fortfarande det kämpigt men skillnaden idag jämte mot för 2 år sen när jag gick in på op är det. Att jag har insett att jag är stark och har en riktigt stark vilja och med den har det gjort att jag inte gott upp. Att se Daniel och Moa vid min sida har varit ett enormt stöd. Jag har skrikit gråtigt många gånger för att jag har haft det tufft.
Sen är det ju så att bara för jag har en komplicerad nervskada så innebär ju inte det att jag slipper sjukhus av andra orsaker. Har ju åkt på gallsten efter och det är så det är att vara människa idag. 

Nu har jag kommit så långt att jag arbetsträna på hela 50% jag är själv mycket med Moa jag hämtar lämnar henne, Jag kan köra mellan Ronneby- Kallinge så härlig känsla. Det finns en lista som är lång på vad jag vill kunna gör med ett steg i taget måste få njuta här och nu med.

Detta är lite om min berättelse kring Uppsala.

Idagsläget har jag ett program igång som heter BOOST är alltid igång behöver inte starta och stänga av den längre. Jag mår mycket bättre tack vare det. Även ändrad från att de använt 4 av 8 elektroderna till bara intensivt på 2 av 8 elektroder. Laddning varje dag är ett måste för att det inte skall stängas av pga. batterislut.  

Jag är nöjd med att jag kommit långt men måste ständigt hålla igång träning med mera för att kroppen inte skall säcka ihop.

Trevlig helg på er nu skall vi renovera vårat bord och göra om det:)

Det är mycket känslor som snurra i huvudet för dryga 2 år sedan så låg jag vid denna tid på rehab/stroke avdelningen nere i Karlshamn. Jag hade legat inne i 130 dagar det var min sista natt för jag viste att jag väntade på utskrivning dagen efter. Daniel och Moa var nere hos mig och allt är lite halv suddigt jag var helt slut pga all träning. Det var en sjukt jobbig tid i livet jag vet inte rikligt vad jag stod kan jag nog lätt säga. Jag var sjukt nervös på att få komma hem efter så många dagar på sjukhuset och all min medicinering gjorde mig ännu mer orolig hur detta skulle gå på egen hand. Och jag viste ju det att när jag kom hem så blev det mycket tid för mig själv jag skulle sitta hemma i huset för mig själv om dagarna för Moa var på dagis och Daniel var tvungen att jobba.. 

Det som var skönt med allt var att nere på rehab var stödet från sjukgymnasten, arbetsterapeften samt fick vi passienter en rikligt bra kontakt med varandra. Vi hade många roliga skratt och långa kaffe pauser när besökstiden var över. 

Jag saknade familjen så sjukt mycket, all tiden från dem gjorde ont i hjärtat. Jag ville inget annart än komma hem och att det skulle vara så nervöst sista kvällen på att få komma hem. Tanken snurrade om det skulle bli flera turer in och ut. Och vad kommer näst. Jag viste att jag hade min test op i Uppsala som skulle ske i januari det var vad ajg viste då. 

Men orken med att göra snyggt hemma fanns inte. Jag kände inte att jag orkade fixa med julstöket med mera hemma det blev en julgran och inget mera för den energin fanns inte. 

Året efter 2012 så den 6/12 vi höll på hemma och stöka med hemmet men kroppen kändes inte helt okej. Jag gick med på att sätta upp lite gardiner men kom aldrig längre. För Daniel och jag stod i köket och diskade upp efter maten och jag skulle bara hämta en handduk för att torka disken men kom aldrig dit. Jag var på väg ut i hallen och mitt högra ben slutade fungera. Det blev helt förlamat och jag föll.... Daniel fick bära mig in i sovrummet han la mig i sängen och vi försökte hur mycket som helst men inget hjälpte. Pratade med Uppsala om det kunde vara något med min stimulator som orsakat detta. Men läkaren i Uppsala sa rätt ut att det var akuten som gällde de sa att jag uppgav första syntomen på en stroke... Daniel bar ut mig i bilen och körde in till sjukhuset. Det blev inte många timmar på akuten förrän dem bestämde sig snabbt för att lägga mig på KAVA. Rönken blev det akut och sedan ändrades allt. Daniel och Moa satt inne på akuten med mig en stund och vi hade bestämt sen tidigare att moa skulle sluta med nappen den kvällen och trodde inte att det skulle fungera när hon blev lite ledsen så tog daniel fram den och moa sa att papap den ska jag ge till tomten och inte ha själv längre. Sen den kvällen har moa inte haft tutte längre. 

Moa och Daniel lämnade mig och jag hade tuffa dagar och mycket träning framför mig. Benet fungerade inte alls på flera månade. Jag kämpade med gåbord, kryckor och många gånger trillade jag. Kämpigt att vara borta än en gång kring jul från familjen ... Och än en gång blev det kämpande på sjukhuset med att säga hej då flera gånger till familjen. 

Detta år är jag hemma och jag har pyntat och gjrot det julfint hemma. Jag älskar julen på många sätt. Men veckan som har varit har varit känslomässig. Mycket tankar på vad jag har utsatt mig och min familj för under alla dessa år. Så mycket tid min dotter ha fått spendera på sjukhuset för att få träffa sin mamma. Att Daniel har under så många gånger fått ta allt här hemma på egenhand. Att inte ha någon han kan luta sig emot utan bara ftt höra mig och min förtvivlan……

Jag har väldigt långt kvar till den jag var innan jag fick min skada. Jag är ett steg upp för stegen men det är en sju helvetse massa steg kvar, För att jag skall kunna göra det jag vill. Jag har kommit in i den fastern där jag vill testa men vet inte vad jag egentligen vågar. När jag säger saker här hemma om vad jag vill testa så skriker det rätt ut om olika saker. Jag har själv en rädsla men vill inte visa det, jag vill absolut inte testa saker där jag sätter min familj i en dum situation med mera sjukhus med mera.

Jag vet inte alltid hur jag skall visa Daniel att jag själv är rädd. Hur han skall kunna förstå helt hur jobbigt det är att känna så här. Jag vet att det inte är lätt för Daniel att ha mig som fru och allting alltid måste vara på mina viloår det är sjuk jobbigt. Jag försöker göra så gott jag kan för att hjälpa till med det jag kan. Så mycket jag kan. Men sen kommer det ofta när kroppen skriker stopp…
Jag vill verkligen inte bli sämre och jag vet att allt går upp och ner,

Denna helg har jag kämpat för att orka med min egen kropp vi tog en tripp i lördags till IKEA och det var jätte kämpigt,. Kroppen värkte och jag klarade inte sitta till Älmhult. Vi fick stanna för att jag blev tvungen att röra på mig, Inne på Ikea blev det många stopp där jag kunde sätta mig för att kroppen värkte och det var kämpigt. När vi kom hem blev det att montera upp allt och det blev många pauser och arg blev jag för varje gång. Jag vill att allt skall gå och göra på en och samma gång men det godkänner inte min kropp…..

Idag blev jag super glad det var ett par byxor jag ville ha från me&i och de gick inte att beställa men Sara som säljer lyckades få tag på ett par sådana byxor åt mig och räddade min dag. Så sköna byxor finns inga ord för hur underbara byxorna är. Jag känner mig super fin i byxorna samtidigt som det inte känns som jag har några byxor på mig.

Helgen här hemma har varit lite upp coh ner alltså både positivt och negativt. 

I fredags rymde dottern och jag en stund hemmifrån för att göra ett nödvändigt måste handla:( Tur väl fick emd med oss lite sällsakp och det är alldig fel. Efter att handlat klart på maxi blev det en promenad i det fina höstvädret ihop med Marie och tjoffsan. Marie körde slut på både mig, dottern och hunden under våran promenad med så skönt att njuta av vädret när det är fint. 

Sen blev det att åka hem för att börjar förbereda lite inför morgondagens kalas som gubben skulle ha:) 

Blev att baka tårta och bullar ett par timmar och jag försökte med detta med pauser men man kör bara på för man vill bli klar fortare.

Sen slockande hela failjen på soffan på kvällen som en stock

Lördagen blev det att fixa det sista för med att städa undan och dansa över huset med dammsugaren under tiden gubben tog ner studsmattan för detta året.

Sen åkte vi till stan en sväng innan det var dax för att fika och fira gubben. Ganksa roligt att se Daniel ihop med hans bröder i ordning med varsin mobil i näven.

Det roligaste med allt var när daniel hälde upp kaffe och lickar på termosen för så gör han i lastbilen. Vissa saker går av automatik men så härigt att se allas reaktion.

Till och med jag fick en gåva av min underbara svärmor hon vet verkligen hur man skall uppmuntra sin svädotter:)

När alla hade åkt så pasade vi på att besöka den lokala pubben i kallinge för lite mat och trevligt sällskap med biljard spel för gubbarna och barnen.  Att man inte tänker p ådet att man har det i byn och så nära.

Söndagen blev en inne dag och vi började med ett måste att rensa i våran källare nu börjar ytorna komma fram;:) Jag fick fram mitt skrivbord och ett föråd gick det att gå in i så skönt. Men man tycker det är roligare att gå ner när det är undan plockat och ser bättre ut. 

Blev rester från i fredags alltså värma på tacosen sen en fika med athle inann vi gick ner och började pyssla men bilder kommer i på tisdag för det är en överaskning till rehabgänget. Så jag kan inte visa det ännu då vissa av dem läser min blogg vilket är roligt. 

Ni är helt under bara känns blandat om att det är sista gången på länge vi ses i mogon kommer dukigt sakna er. 

Kvällen slockande dottern inom två röda och jag fick en egen stund då daniel åte en sväng skönt ibland med egen tid man beöver det. 

Ne nu tackar jag för mig och skall föraöka sova. Tack alla som var inblandade i en trevlig helg och och tack för allt stöd och goa skratt ni ger från rehabgänget. Kommer dukigt saknar er;(

SOV SÅ GOTT SÅ SKALL JAG MED FÖRSÖKA MED DET zzzzzzz

Smärta är alltid smärta, spelar ingen roll vilken typ av smärta det rör sig om. Alla upplever smärta olika och det går därför inte att jämföra smärta med andra. Ingen ska säga att " det där kan väl inte göra så ont " för det kan ingen annan än den som har smärtan avgöra.

Vi kan ha ont på samma ställe men ändå uppleva smärtan helt olika. Det är viktigt för omgivningen till en med kronisk smärta att tänka just på det här. Ingen är kapabel att avgöra det mer än den personen som har smärtan. Det finns smärtskalor där personer med samma typ av tex skada visar totalt olika i smärtgrad fast det i praktiken borde ha precis lika ont.

Inget är så förnedrande som att få höra att man ska skärpa sig eller att man inte kan ha så ont när man själv upplever sin smärta olidlig. Kanske den personen som säger det själv har en mycket hög smärttröskel och tål mycket smärta, eller den kanske aldrig upplevt riktigt kraftig smärta.

En person med tex fibromyalgi har en väldigt låg smärttröskel men klarar ändå av att leva med sin smärta för att den måste. 

Det samma är ju när vi kvinnor föder barn, vi upplever den smärtan mycket olika fast vi genomgår samma sak. En del tycker det var inte så farligt medan andra blir avskräckta för livet och vill inte föda fler barn.

Men den smärtan är det ingen som ifrågasätter, då får man helt plötsligt skrika, gråta av smärta. Men har man en kronisk smärtsjukdom ska man helst hålla tyst och inte prata om sin smärta alls. Ändå är förlossningsmärta något som går över, medan kronisk smärta finns där dygnet runt jämt.

Så det är bra att inte ha åsikter om någon annans smärta, för även om det inte syns som tex ett brutet ben eller arm, så är smärtan precis lika plågsam och jobbig för den som bär just den smärtan.

En bra tankeställare döm aldrig någon med eller utan smärta.

Igår blev det en jobbig start på morgonen/dagen.

Natten började med att jag vaknade efter 1,5 timme på kudden med sådan huvudvärk att jag kunde inte ligga stilla alls. Det var så pass att tårana rann och samtidigt ände jag hur varm jag var och det kändes somom svetten bara rann om mig. Blev att ta lite huvudverkstabbletter... Men det var inte lätt att ligga stilla för det pulserade så i huvudet efter mycket om och men lyckades jag hitta en position där hela kroppen gick med på att ligga stilla. Tack vare att daniel låg och kliade mig på ryggen lyckades jag slappna av och soma om någon timme i alla fall en hel timme i alla fall.. Jag låg kvar i sängen när moa och daniel åkte fortfarande emd huvudvärk. Låg och funderadelänge om jag skulle ställa in rehab denna dagen men kände att det skulle jag inte göra för att det kändes inte okej. Kämpade på och gjrde mig klar för att taxin skulle komma och hämta mig och jag be ihop även att huvudet pulserade. Men när jag väl gick ut för att taxin skulle komma så sto jag där ute en härlig höst morgon och helt plötlsigt fick jag en lusitg känsla i hela kroppen så jag ringde för att dubbelkolla när tacxin skulle komm.. OJOJ rehab hade glömt boka min taxi och sofie blev ganska arg med tanke på hur jag mådde och ändå skulle jag kämpa mig ner till karlshamn. Efter ett par samtal med rehab och beställnignscentralen kunde de lösa en taxi 50 min senare. Det gjore mig jätte streesad att jag inte kunde göra något åt sitvationen. Jag ville inget annart än bara ta bilen och köra men det vista jag ju inte skullle fungera. Så en undermedveten stresss började komma samtidigt som jag blev ledsen och besviken på att jag skulle missa början som alla andra fick vara med om. 

Jag kom lagom till ämnet ACCEPTANS!

Det var ganska intreesant att se hur folk faktist tolka ett och samma ord. 

Vi fick en övning där vi skulle beskriva vad acceptera - att acceptera betyde för oss!

VI alal skrev ner olika saker men det var ganska likt vad gruppen tyckte men dem på rehab menade något helt annart. 

För mig /oss är ordet acceptera negativt. Jag vill kunna skjälv och inte ha det så här med smärtan. 

* Att kunna be om hjälp

* Att vänja mig vid att göra saker långsammare

* Jag kan ej göra allt som jag gjorde förut

* Att "gilla" läget som det är nu

* Acceptera + respectera andra människor

* Kan acceptera viss smärt men inte för mycket smärta

* Taggarna utåt när ordet nämns " Det är som att ge upp hoppet"

* Svårt ord/Svårt att acceptera smärtan

* Kan inte acceptera

* Svårt att acceptera att livet ändrats

* Hittar många nya sätt

* Svårt att se möjligheter för alla hinder

* Inse att jag aldrig bli smärtfri Det är som det är

* Inse att jag är mänsklig inte kan göra allt

* Svårt vill göra saker själv

*Man få lära si leva med det

* Svårt när inte andra acceptera då kan inte jag acceptera

* Rädd för att ge upp

Det de på rehab menar är at vi skall inse hur det är inget annart. Vi alla tolka ACCEPTERA på olika sätt. Man kan säga att det är ett dubbelt ord både positivt och negativt för många. 

Det är svårt att acceptera det som är smärtsamt i livet rädslor,sorg,förluster m.m

För det mesta hittar vi sätt- någon sorts metod som gör att man kan leva med det. Energin ägnas ofta åt att få bort det svåra - inte bara leva med det.

Vi lever i en nu tid där allt hela tiden pratas om förändrignar det sker hela tiden nya utvecklingar nya uppdateringar med mera. Och är man inte med på förändrignarna är man emot utvecklingen. Ibland är det inte till det bättre men det är så världen fungera det kommer hela tiden ske nya förändringar. 
För att vi skall kunna följa med i utvecklingen behöver alla samtildegt Stillhet och lung och ro även en time-out. Att stanan upp och vara i nuet inte något annart. 

Man skall hela tiden tänka på framtiden pensionen, skolor för sina barn, elbolag m.m Så det är inte lätt att samtidigt leva i nuet när det hela tiden sker olika saker som påverka framtiden. Det är därför det är vikigt att man lär sig hitta sin egna våg balans mellan acceptera och förändring. Ingen har sagt att det är lätt men det måste göras. Och som allt det tar tid, övning ger f'rdighet.

En bit jag måste öva på ät avslappningen återhämtningen och till en böjan 10 min om dagen. Jag har en app som jag lyssnar på men jag har konstaterat att jag somnar för min kropp är så trött. Spela ingen roll hur jag gör. Men har fått veta att det tar tid med mindfullness. Det kan ta 1 år att komma in det så man inte somnar. Men man får börja med ex 10 min när man klarar det så kan man lägga på 2 min till. Lite men låmgsamt.

En vis sak med detta med att Acceptera är det att själv acceptera innan  andra kan acceptera. Vara tydlig, inte gå runt att inte väntar på att folk skall förstå bara man själv förstår har man kommit långt.

Att inte kämpa emot sina tankar, Ju mera vi tänker att vi itne skall ju mera gör vi det.

ATT GÖRA SÅ BRA SOM MÖJLIGT AV ALLT :)

En annan sak vi gjorde var att vi skulle skriva tre bra egenskaper om oss själv aoch dela med dem. Sen skulle vi säga något bra om den som satt brevid oss och man blev glad att höra positiva saker om en själv. Jag fick även en tjej att få tårana i ögonen jag sa bara till henne att hon var en bra förebild att jag ser upp till henne. Sen när man kommer hem läser man på fb att hon komenterade det och det gör att man själv blev ännu sladare att jag lyckats göra någons dag är så härlig känsla.

Vi alla är dåliga på att ge beröm och ta emot beröm. Det är lika svårt att säga tack som att berömma någon.

Man är väldigt snabb om någon säger att man har en fin tröja så säger ofta jag den gamla trasan eller något liknande man säger ofta inte TACK så jag tycker att man skall bli bättre på att faktist titta upp och berätta för folk att man tycker de är fina eller någon bra egenskap de ha det kan vara allt. Men ibland kan ett enkelt ord göra någons dag. Som jag lyckades med.

Du är inte

alltid fri att välja

omständigheterna i ditt liv

Men du kan alltid välja

vad du gör av

omständigheterna:)

På eftermiddagen hade vi skapande vi skulle alla måla och då blev temat ett träd. Jag fick så ont av att stå så istället för att ta en paus så målade man på och det blev inte alls som man tänkt sig i  huvudet man blev mer agresiv i duttandet. 

Resan hem var jobbig allt värkte och jag ville bara sova. Är väldigt trött på att åka färdttjänst. 

När mannen och dottern kom hade han fixat maten för jag la mig på soffan när jag kom hem och jag somnade till gud vad trött jag var:( Men det beövdes efter allt stress dagen började med.

Kvällen innan Moa somande blev obligatoriska nalle puhs godnattsaga nu kan moa sången man bir lika glad varje gång:)

Hoppas att ni gillar att läsa min blogg om allt som händer i mitt liv om alla mina tankar på allt.

Jag gillar att skriva av mig jag förstår allt på ett anart sätt. Samtidigt jag får rensa lite luftpå tankar och funderingar.  

 Ta fram barnet i dig och lev i nuet var mindfullness. Lev här och nu du kan inte inte ändra på det som varit du kan inte påverka framtiden för man vet inte hur den kommer bli men man kan vara här och nu och njut av varje minut vare dag på dens unika sätt. Sen har jag aldrig sagt att det är lätt men jag försöker varje dag att kämpa och göra det konstant..

Har en trevlig onsadg i den fina solen.

Nu skalljag göra mig lite lunch sen blir det att avnjuta den i sloen på vår härliga altan i 17,8 grader.

 Ta vara på varandra och på dagen.

Ja tiden bara springer iväg när man har fullt upp eller roligt som de säger:)

Igår var en ny dag på smärtrehab och smärtskolan och det var en roande dag. 

Morgonen började med att jag gick upp och stllde mig i suchen "VÄRME" Jag gjorde ju en becken rubbning dagen inann och ljuger om jag säger att jag sovit bra. Har jätte ont och legat och vridigt och vänt mig ganska mycket. Med värme kan jag koppla bort det för stunden och det underlätta lite för mig. Sen blev det att få upp Moa som hade en ny dag på dagis framför sig. 

Blev lite frukost min gröt och blåbär i sen försökte jag göra en avslappningsövning för att jag kände hur trött jag var i hela kroppen.. 

Jag tror jag slumrade till ganska hårt för en stund för helt plötsligt försvan tiden så fort iväg kändes det som. Blev att slänga ihop allt som skulle med ner till rehab men kollade till på klockan och insåg att det gått hela 20 min sen jag la mig på soffan och det var över en timme kvar tills jag skulle bli hämtad av taxin. OJOJ så det kan bli ibland. För att inte jag skulle slumra till igen testade jag en ny sak har lite svårt att sitta så jag testade att göra lite smycken i en stående possition och det gick bättre än förväntat faktist. Han faktist klart med allt som är beställt. Har bara en sak jag skall fundera lite på en ny sak hur man kan göra en trolslängda med pärlor men det skall bli spännande och skall jag testa under helgen.

Taxin kom och hämtade mig och jag har insett att jag blir stresad av detta med sjukresor. För har jag den bokad kl 9.00 så ha det rätt att komm allt från 8.55-9.15 och det tycker jag är ett stress moment på hög nivå. Jag ringde kvar över för min taxi inte kommit då säger de att den skall vara hos sig 9.16 men när jag säger att det är ju kolckan nu och ingen taxi har kommit ännu hur förklara man det??? Då fick jag till svar att den kommer strax. Hur de kan ah sina regler på detta vis är lustigt. Hade det varit jag som kommit ut 1 min försent så hade de haft rätt att köra utan några som helt skyldigheter att vänta på mig. Tur man inte jobbar med att köra taxi för alla dessa arga kunder som sätter sig i bilarna när de är försenade är nog inte det roligaste och jag förökte tänka på andas och inte bli uppjagad men det är inte lätt alla gånger när allt går emot en. 

När jag kom ner till karlshamn skulle jag träffa sjukgymnasten för att bli lite vaker på ryggen jag har fått tejp en blå blomma i ländryggen och den hjälper mig att när jag har mycket smärta går jag gärna lite ihop kurad för att skydda käns det som och det gör ju att rygg och nacke alltid är spända och får en form av förlitning. Så med hjälp av denna blomman får man en kvinlig hållning man sträcker på sig föt tejpen stramar ananrs.

Sen var det bara att gå in och sätta sig på föreläsning. Denna gången handelade det om Tankens kraft.

Det var ett intresant ämne men samtidigt som det väkte många känslor och funderingar på mig och min omgivning.  

Hur folk runt om kring en faktist tänker när man lever med smärta och våra egna fördomma innan. Jag kan säga att innan har jag jälv haft problem när folk varit långtidssjukskrivna har själv tyckt att det nästan är löjligt. Men den bilden har självklart ändrats med tanke på min egna sitvation.. Men hur lätt det är att ha fördomam om olika männiksor. Men detta med smärta är ju självklart svårt för att det syns inte alla gånger man får en maske man ständigt bär för att inte släppa in folk. Man undviker att prata om det för att folk lyssnar inte. Man försöker komma undan och mer eller mindre låser in sig. Men nu är det dax för oss att öppna dören och kliva ut. Fastän man är sjukskriven har man rätt att gå på stan jag har rätt att faktist träffa folk det är del av min tillfrisknad för att kunna bli bättre. Men resan dit går ju inte på en minut tyvär där hade jag öppnat dörren för länge sedan.

Vi hade en i gänget som fyllde år och jag tog insiativet att fixa lite tårta och på eftermiddagen blev det tårtkalas. Kan även säga att man skrattadeså pass att jag nästan kissade ner mig fy vad över trätt man var och som tur väl så var det hela gruppen som bara skattade som bara den.

Så härligt. synd var bara det att min smärta sen bäcken rubbningen tog över så pass att jag hade jätte svårt att sitta det gjorde as ont.. Så när det började närma sig slut på dagen sprang jag och spydde av smärtan. Tyvärr blev det abra värre och värre.. Jag hade den turen att jag kunde åka hem med en annan och det är sjukt jobbigt. Jag fick lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Så jvla jobbigt men jag förökte att göra maten ändå så det varva mellan att stå och ligga. Inte lätt men äta behöver man göra ju. Så tyvärr blev det ingen dans för min lille tjej för det skulle inte jag fixa;( 

Idag blev det impuls ryck Moa och jag följde med min mamma in till vetrenären för att rönka en hund och det gillade hon jätte mycket. 

Blev att handla lite påvägen hem för att kuna göra lite mat. 

Annars har vi bara slappat på hög nivå i mer eller mindre liggandes possition nu snart blir det sängen för att sova så man kanske orak en ny dag i morgon.

ha en  trevlig helg på er allaihopa:)

Igår var det en bra start på dagen min lille fis hade lite sovmorgon så hon började inte förän kring 9 på dagis så jag fick sällskap till frukosten. 

Försökte även leka rörmokare och få bukt på en massa bublande i avloppet men kan itne säga att det gick så bra för mig så manenn få se om han kan kolla längre ner för det lyckas inte jag med. 

Passade även på att slänga in lite tvätt för att känna mig flitig och duktig samt ville jag nog ha lite rena kläder. Jag fick många pauser och försökte att tnka på hur jag gjorde vad för att kroppen skulle må bra. Jag började med att putsa fönsterna i sovrummet och vardagsrumemt de var så smutsiga att du man såg knappt ut genom de. Det blev inte jätte bra men bättre än innan och hade Daniel gjord det hade det varit ännu värre eller hade han skitit i det. 

Blev lunch framför tv en sväng gjorde mig en omelett så duktig jag var. 

Taxin kom vid 12.30 för att köra mig till ronneby för öronakupungtur NADA sen KBT samtal. 

NADA 

Man kan behandla såväl akuta som kroniska sjukdomstillstånd. Här följer en kort översikt på sjukdomar och besvär som kan behandlas:

• Allergi, astma, eksem
• Stärkning av immunförsvaret
• Barnlöshet
• Återhämtning under och efter utmattningstillstånd och depression
• Migrän och spänningshuvudvärk
• Rygg-, nackbesvär, tennisarmbåge, ischias
• Stress, sömnsvårigheter
• Matsmältningsbesvär, magkatarr, förstoppning, hemorrojder, illamående
• Prostatit, PMS
• Idrotts- och belastningsskador, inflammation i benhinnor, senor, muskler

……och en rad andra sjukdomstillstånd.

När man sätter i nålarna i örat så ökar man kroppens egna må bra hormon den frisläpps. öronen känns varma en stund och jag har konstaterat att jag slappnar av så pass att jag somanr till.  Men man känner sig väldigt lung och behaglig känsla inombords. Sarmt igår släppte faktist min spänningshuvudvärk:)

Efter nada blev det att träffa läkaren och det är en positiv sak men det gör hemskt ont. Han fick trycka tillaka mitt bäcken igen:( Kan säga så pass eftersom jag har problem så gör det så ont att jag inte kan förkalra. Det är hemskt men eftersom jag vet vilken skillnade det blev sist så bet man ihop. Jag kämpade på vidare fick några övningar som är viktigt att göra varje dag för att stärka musklerna runt om.. Så nu är det hård träning ett bra tag för att lyckas få bättre bukt på denna smärtan så jag kanske kan avlasta min nervskada lite. 

Sen började vi fundera på aktiviteter där jag kan medverka. Och jag skall faktist börja med att stavgång i grupp en gång i veckan för at dels få lite sällskap. Sen pratar vi om att få in mig i någon sömn skola för att kunan jobba bättre på sömnen. Men vi skulle se lite hur det blir om jag skall det eller inte.

Jag vill inget annart än lyckas sova lite mera. Inatt sov jag hela 2 timmar annars har jag bara legat och vridigt och vänt mig. Gick upp vid 5 då fan jag ingen mening med att ligag kvar alls. 

På eftermiddagen kom Diana och hennes lille goding på besök. Moa var så nöjd eftersom elias och Diana hade hämtat henne på dagis och det var populärt. Alltid skönt att bara vara ibland:) 

Det som  var jobigast var det att jag hade så ont att jag kände mig nästan otrevlig en stund när man inte rikigt kan sitta stilla. Mitt bäcken gjorde ont igår och idag skall vi inte bara prata om.

När Diana och Elias åkte så blev det att hämta mat för jag fixade inte att göra något. 

Moa och jag kollade på Nallepuhs godnattsaga oh sen en sång och det är lika rogivande för oss bägge bara en massa mys för oss bägge sen bev det sängen för min lilla älskling och jag gick och gjrode lite smycken  för jag har ju en massa beställnignar som skall bli klara nu är det inte mycket kvar. 

Idag är det en ny dag och nya tag och ännu en dag på smärtan med go människor::) Undra bara hur det skall gå att sitta för det gör så ont..

Nu är vi inne på halvlek av smärtskolan och väldigt mycket har hänt. 

Jag kan säga att resan än så länge har inte varit lätt det har varit många kramper och mycket frustation som kommit. 

Jag villl så himla mycket men att acceptera att kroppen är en maskin som är svår justerad är inte roligt. Jag vill gärna att det skall gå på någon timme bara men allt tar evighet. 

En hemsk väckarkolcka var den dagen vi pratade om streesen och det var så jobbigt att man bara satt och grät. När man insåg hur sur man är mot familjen hur det inte finns något tålamod. Jag kan tända till om lilla moa tappar en gaffel ibland och det är ju hemskt så skall det inte vara. Försöker tänka på det när det rinner över att räkna till 5 innan jag säger något för meningen är ju inte att man skall bli arg på henne det är ju inte det som är kul. Och jag har själv inse det är ju en bra sak. Jag försöker varje dag att ta till varo på tiden man är med Moa för att det är viktigt. Jag vill inget annart än att hon faktist skall känna att mamma orka med henne. Tyvärr har det inte varit allt för mycket sådant men att på ett bra sätt få henne delaktig i min träning och min rehab utan att hon tycker det skall vara jobbigt. 

Sen min känsel i benet kom tillbaka försöker jag dagligen att träna upp muskerna som legat på vila så många månade. Blir korta rundor utomhus och Moa som fick en ny cykel har fått hönga på mamma sin efter dagis. Hon brukar säga mamma nu måste vi träna och det blir roligare när det kommer från henne. 

Smärtfysiologin var ett ämne som inte jag rikigt lyssmade på för att jag helt ärligt inte så mycket. 

Det som jag fattade väldigt väl var det att smärtan är en obehaglig,högst subjektiv som innhéhåller både kroppsliga, känslomässiga intellektuella och andliga komponenter. Det är en sak som man förstår väldigt väl. 

Att smärtfysiologin kan vara avancerad är nog inte så svårt att förstå det är många läkartermer om gör att man hänger upp sig och det är invecklat man är ju tyvärr ingen robbort som man bara stänger av och på. 

En sak jag snappade upp var det att om man får mer ont ibland kan man cocka kroppen genom att exempelvis lägga på is som trigag igång andra barnor till hjänan för att bryta en stund och det fungera för stunden. Men när man lever med ständig smärta kan många olika delar hjälpa en för att orka mera. 

Vi fick även veta hur vi kan hjölpa kroppen att tillvärka mera må bra homoner för att lindra och öka imunförsvaret. 

Vissa av bitarna är rena grekiska.

Men att leva med smrta så måste man först vissa saker för att lättare kunna gå vidare. 

STRESS 

Det är en sak som påvärka alla på negativt sätt. 

När man är stressa och stressa är det mycket som händer med kroppen man spänner hela sig på helspänn. Energin sugs ut ur en man kan få problem med mag och tarm m.m. 

Alla bilr stressade av olika saker men för mig är det som stresa mig mest fullbokade almenackor, vardagen, klockan, vad man ibland skall äta, jag isolera mig och vissa oljud kan vara rikigt stress framkalalde. 

Detta påveka mig på ett rikgit negativs sätt man gör ofta fel man tappar minnet man har svårare att känna efter vad man vill, framfr allt när det är för jiobbigt vill jag bara isolera mig från allt.. 

Att läara sig att ta ett djupt andetag kan ibland räcka för att minska en del av stressen. Att stanna upp när det blir gul och inte bara köra vidare.

Att pusta ut ibland behövs på många sätt. 

Att göra nåot ibland lite långsamamre och vara inne i det är en bra sak att minska stress samtidigt blir det en bra träning

Även sömn som är en viktig bit är mycket som påverka mig. Men jag försöker.att hitta olika metoder för att inte ligga vaken jag trode jag skulle sova bättre när jag nu har börjat röra på mig men ike sa nicke. 

AVSLAPPNING 

Jag hade aldrig trott att avslappning hade så bra inflytande att ibland bara göra något för en kort stund att återhämta sig gör att man orkar mera. Jag har en APP som heter PAUSA och den är bra den fungera för mig att sätta igång en DVD el CD blir jag streesad av. Jag har hittat en som känns naturlig. 

Nu föröker jag bara regelbundet med att få in det. 

Idag har varit en av de tuffare dagarna fysiskt. STAVGÅNG stod det på schemat och även kost. 

Tack vare att jag har en svärmor som varit på mig angående detta med frukosten vad man skall äta så kände jag mig duktig för jag äter alltid frukost och det är bra. Ett steg i rätt riktning. Jag har även under ett par veckor börjat äta var tredje timme och det inenbär att jag aldrig är hungrig konstant mätt men ändå äter man mindre portioner.

Idag fick vi lära oss att vi bode fungera lite mera som skalman i bamse med en mat och sovklocka för att det är bra för korppen att äta regelbundet och vid samma tider. 

Samt att det är inte fel att unna sig sötsaker ibland men inte dagligen.

Efter lunchen körde vi ut till något i karlshamn som heter stärnö och det var rikgit fint där ute jag har aldrig varit där. Där var det dax för att gå med stavar att gå sakta med stavar fxar inte jag alls Men när jag fick upp lite tempo så fick jag snits på stavarna. 

Jag blev till en början  lite små stressad av släpljudet men jag lyckades koppla bort det efter ett tag. 

Vi fick PAUSA i vardagen genom att lägga oss på klipporna och lyssna på omgivningen och det gjorde en lugnare än vad jag trodde. Lite små häftigt att vårona har sådan lugnande effekt. 

Efter dagens rehab är jag faktis nöjd med min egna presentation att jag lyckades men det känns i armarna jag har träningsvärk men det går över. Blir tidigt i säng för att vila upps ig riktigt för en ny dag med nya krafter i morgon. 

Just nu är det egentid mannen åkte för att sova i lastbilen och jag hör dotterns djupa andetag så mysigt. Man kan behöva det ibland:)

God natt och sov gått allihopa.