En nervstimulator är en liten, implanterbar anordning som inte är större än ett stoppur. Stimulatorn ger milda elektriska signaler till Epiduralrum  när ryggraden genom en eller flera elektroder. De elektriska signalerna orsaka en pirrande känsla i smärtområdet. Det finns inte någon som har den exakt lika dant utan det ställs in individuellt.

Behandlingen ger smärtlindring genom att ändra smärtimpulserna innan de når hjärnan. Man kan jämföra det lite med hur det känns när man gnuggar "elektriska knölen" efter att man slagit i den. Själva gnuggandet tar bort känslan av smärta. På samma sätt tar pirrandet från stimulatorn bort viss del av smärtan i ens smärtområde.
Har man testat TENS så kan man veta hur pirrandet känns ända skillnaden är det att stimulatorn sitter invändigt tens sätter man på och ta bort.

Jag testade TENS utan att det gav mig så mycket resultat det fungerade i perioder. Jag kunde lyckas ta bort mina smärt toppar när de var som jobbigast men annars var inte det den bästa lösningen. Men tack vare min stimulator har jag enbart vid behov medicin nu mera och har mycket färre bakslag än innan.  Bara det att man slipper det konstanta känslan av ner drogningen och dåsighet av alla morfin medicinerna är guld värt.

För lite drygt 2 1/2 år sedan var min första resa till akademiska sjukhuset i Uppsala och Sveriges smärtspecialister. Jag låg inlagd på Rehab/ stroke enheten nere i Karlshamn. Blev inlagd den 4aug - 9dec 2011. Jag var helt sängliggandes och fick ständiga injektioner av ketogan och morfin i mängder pga. så mycket smärta. Resan till Uppsala började en kall och snöig dag hemma i min säng i blekinge fick permtion över natten då vi skulle flyga så tidigt. Rullstolen stod inkörd i hallen hemma för den var jag tvungen att ha med mig då jag ej klarade av att gå så långa sträckor. Mamma följde med som ledsagare för att ta hand om mig och knuffa omkring en trött och orkeslös tjej genom Uppsala. Fick nästan panik av allt folk kring mig som var överallt i storstaden, då jag hade hamnat i en deprition saknanden mellan mina neddrogade stunder till Moa och Daniel var hemska. Jag vet att jag grät hur mycket som helst. Ville kunna vara hemma och ta hand om min då lilla 2 åring med det fanns ingen chans att det praktiskt skulle fungera med min kropp. Känslan av att vara extrem dålig mamma som missade allt hemma, allt jag utsatte Moa för med ständigt att behöva se mamma sådan och säga hejdå till sin mamma.

Träffen med Anders gick kanon bra, han berättade om olika alternativ till smärtlindring men först ville han testa detta med periferad nervstimulator. och att testa innebär att man får en sladd in opererad i ryggmärgen som hänger ut på utsidan av huden. Man koppla sladden till en kontroll för att sätta igång och se om det fungera eller ej i en veckas tid ungefär. Jag fick åka hem och vänta på en tid för op av teststimulatorn. Men innan jag fick den tiden så ringde de från av 96c i Uppsala det var rehab de ville jag skulle upp på en analys vecka för att se om de kunde hjälpa mig mera.

V.8 Började min första rehab vecka/analys. Veckan avslutades med att sätta in teststimulatorn. Det var jätte skillnad med test stimulatorn behövde inte mina mediciner på hela veckan. Så detta var jag helt säkert på att jag ville ha 24/7. Men det var lite kö till op. Så det blev några intensiva rehab veckor först. Var i Uppsala mån-fre och hemma om helgerna. Det var att åka hem och packa om väskan över helgerna så gubben fick lite extra tvätt att hjälpa mig tvätta upp så jag kunde få med mig veckan efter.
Rehabiliteringen i Uppsala var jätte tuff man ställdes för många nya utmaningar, många krav men det bästa med allt var att jag viste att min 5 vecka slutade med operation av stimulatorn på heltid. Så den 16 Maj 2012 blev datumet som förändrade mitt liv på bästa möjliga sätt. Inför op var jag ett nervvrak jag fick inte äta vissa av medicinerna upp till 1 månad innan op och det var tufft och kämpigt. Men jag viste vad som väntade så det gjorde att man bet ihop. 

Operationsdagen började tidigt på morgonen på ett hotell rum 1,5 km från sjukhuset, kunde knappt sova den natten för nerverna var på helspänn. Sen fick jag ju snabbt äta några medicinerna så det gjorde att det var jobbigare. Väl uppe på avdelningen där förberedelserna för op skulle ske fick man stå på kö för löpande band effekten till op vi var 4 personer som skulle opereras och op tog ca 1,5 timme vardera. Så man var super spänd jag var nummer 2 så när den förste åkte på in på sin op var det dax för mig att förbereda med duschning nr 2 och lägga mig i en ren säng och få på op kläderna. Mamma var med hela resan och till och med fick vara med inne på min vakan operation... Skrattade så fruktansvärt åt henne när hon kom i sina gröna kläder. Ett gått skratt för länge livet:)

OP gick till så att man fick ryggmärgsbedövning sen var det en vaken op. Elektroden sattes in först och den var de tvungen att testa så det fungerade på ett bra sätt. Jag låg på magen hela op. Sen fick jag in en tuss i näsan där jag fick ett slumrande medel i så de kunde göra dos fick och sätta ihop den och sy ihop mig. För mig kändes allt som en dröm. Jag minns att jag drömde en massa praktiska saker kring stimulatorn men det var ingen dröm utan jag har ställt frågorna........ Läkaren hade tydligen ganska kul och det tror jag mamma med hade som fick sitta och höra mig svamla så mycket..

Allt gick bra jag fick min kontroll samt laddare för att jag fick ett uppladdningsbart batteri. Robot  Sofie till er tjänst. Att lämna sjukhuset som en kalv på grönbete det var jag det. Trots att jag hade smärtor i ryggen var det så härligt att ha stimuleringen igång och ljumsken kunde äntligen börja lugna ner sig.  Vi fick vara kvar någon extra dag i Uppsala om något skulle hända. Men att känna att man orkade på ett annat sätt var så skönt.

Tiden sen op har varit upp och ner ett helt annat liv började för min del. Jag fick känna mig som en mamma igen första gången på över 1,1/2 år. Deprition med mera tog jag tag i och gick på samtal för att få berätta min historia hur jag mått under denna tiden. Och en väldigt enkel förklaring är det att när man får långvarig smärta så är det jätte vanligt med deprition för man hamnar i olika lägen och den saken att man inte kan göra det man bruka göra är jobbigt.  Men jag har jobbat stenhårt med depretion, träning för kroppen och hur tufft som helst har det varit. Jag har fortfarande det kämpigt men skillnaden idag jämte mot för 2 år sen när jag gick in på op är det. Att jag har insett att jag är stark och har en riktigt stark vilja och med den har det gjort att jag inte gott upp. Att se Daniel och Moa vid min sida har varit ett enormt stöd. Jag har skrikit gråtigt många gånger för att jag har haft det tufft.
Sen är det ju så att bara för jag har en komplicerad nervskada så innebär ju inte det att jag slipper sjukhus av andra orsaker. Har ju åkt på gallsten efter och det är så det är att vara människa idag. 

Nu har jag kommit så långt att jag arbetsträna på hela 50% jag är själv mycket med Moa jag hämtar lämnar henne, Jag kan köra mellan Ronneby- Kallinge så härlig känsla. Det finns en lista som är lång på vad jag vill kunna gör med ett steg i taget måste få njuta här och nu med.

Detta är lite om min berättelse kring Uppsala.

Idagsläget har jag ett program igång som heter BOOST är alltid igång behöver inte starta och stänga av den längre. Jag mår mycket bättre tack vare det. Även ändrad från att de använt 4 av 8 elektroderna till bara intensivt på 2 av 8 elektroder. Laddning varje dag är ett måste för att det inte skall stängas av pga. batterislut.  

Jag är nöjd med att jag kommit långt men måste ständigt hålla igång träning med mera för att kroppen inte skall säcka ihop.

Trevlig helg på er nu skall vi renovera vårat bord och göra om det:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har hänt massor sen sist :) Det stoltaste är nog att Moa blivit gudmor till en liten Dio. Amanda och Mathias har fått en son i sommar och det är deras son Moa är gudmor till ...

De sista dygnet har man läst mycket om barnet och mamman som omkom vider stenaline i veckan. Som mamma så får man en enorm sorg. Att någon skall behöva gå egonom detta är hemskt. För min dotter kommer jag göra allt och kämpa mot och med henne....

För mig är det fullt ös hela tiden så kroppen hinner inte alltid med mina svänger. Att vara ensamstående och har en unge med all den viljan går inte alltid ihop. I söndags förra v drog hon dit med elsparken i 20 km i timmen som tur gick det bra...

Tiden springer iväg och allt sker på en och samma gång

Jag har haft problem men astma och allergi under många år. Allergin har jag haft sen jag var yngre. Astman konstaterades i sambandet med att jag blev mamma. Tyvärr har även Moa fått ta del av båda delarna med både astma och allergi samt lite ti...