Jag står i läget att snart stängs grinden för min lilla flicka till dagis och nästa kliv i livet skall tas hon börjar skolan efter sommaren. Liten blir riktigt stor. 

Under alla dessa år på dagis har vi ständigt kämpat med många saker som familj och för att våran lilla tjej skall få det bästa hon kan få. 

Hon har haft tuffa år på dagis från att vara en liten 1 åring till att växa till snart en 6 åring som lämnar dagis. Dagis har varit stället hon har spenderat mest tid på under dessa 5åren det har varit hennes trygghet hon har fått ha en massa vänner som hon har fått uppleva giftemål, bråk, kärlek, osams, äventyr, Tårarna har sprutat, divan har kommit fram, lärt sig skriva och kan bokstäverna, lite engelska, lärt sig bli vänner igen när man bråka, dela med sig m.m 

Min lilla tjej har under dessa år haft en lång resa mamma har åkt från henne många ggr både planerat och akut. Men under hennes jobbiga resa har hon haft sin trygghet på dagis med helt underbar personal som tagit bra hand om henne. Hur gör man när ens barn har separationsångest för att hon inte vill lämna dagis hon vill inte bli stor kan inte mina fröknar följa med mig till skolan många funderingar kretsar hos henne. Och vi som föräldrar har haft de vid våran sida har ringt från både sjukhus och annat för att få vet hur det går för min lilla tjej. Nu om någon månad är det våran tur att stänga den grinden och välkomna skolan/fritids med öppna armar. Håller tummen att personalen är lika bra som på Junnibackens förskola. 

 

Känslan i mig som mamma att se Moa gråta för hon vill inte bli stor gör ont men ett gått tecken att hon trivs på dagis. 

Min lilla tjej är snart en skolflicka.