Att lära sig hitta en balans på vardagen, jobb, hälsa, smärta är allt annat än enkelt.

Att ständigt bli påmind om små små steg när man vill ta mega kliv gärna skutt.
Att huvud säger en sak men kroppen en helt annan. Ständig stid mellan psyket och kroppen. Huvudet blir tillfredsställande av promenaderna och frisk luft, kroppen orkar en del men inte så mycket som huvudet. Denna striden ger mig tårar i ögonen, vill så mycket mera än vad min kropp klarar av. Då blir jag påmind av bära och kära vilken resa jag gjort vilken glöd som finns inom mig hur min resa har sätt ut hur vi har kämpat /kämpar ständigt mot kroppen och att göra mitt liv glädje fyllt på bästa sätt. Att inte själv bestämma från dag till dag hur jag skall må och hur jag kan ha allt under kontroll.
Att hitta en värdig balans som gör att man känner sig nöjd och kan njuta av stunden också är så svårt. En del av mig vill bara ställa mig upp och skika hjälp mig en annan del säger kan själv har fått tillräckligt med hjälp med åren.
Jag kämpar ständigt med en kropp som är som en 95 åring första vakna timmarna. För att klara av min dag/vardag krävs det promenader /mjuka rörelse och ett enomt kämpande. Men efter ett pass så känner jag mig som en 50 åring i stället efter yttligare en stund när kroppen börjar pumpa adrenalin så känner jag en smärtlindring en känsla som vara en kort stund men gud så härligt att känna att jag inte vill vika mig för stunden. Sen ger det mig ett grymt självkännsla att jag kan också. Att fått chansen att faktiskt vara behövd på jobbet känns toppen. Att få vara en del av de anställda en toppen känsla och så grymt i kroppen det stärker mitt självförtroende.
Den för att orkar vara mamma oh fru så krävs ytterligare en promenad för att kunna släppa tankarna på jobbet och för att få mera smärtlindring och kämpa vidare. Ständigt att man bara vill hem och dra täcket över huvudet men tyvär så enkelt är inte livet. Inte nog med det så är det så att även jag åker på sjukdomare utöver nervskadan som alltid sitter där. Feber för mig gör allt värre smärtan ökar och lederna värker ännu mera. Jag får nara kämpa på och bita ihop oftast blir det medicin kur vid feber och så för att inte bli helt väck men tyvärr så är det så enkelt att en dag liggandes får jag lida för dagen efter mer / ökad smärta och kroppen vill inte tillbaka till 85 årig tant igen. Men detta är allt annat än enkelt att hitta mig själv i allt detta.
Sen har man en bov i dramat äta rätt och sova för att kroppen och huvudet skall fungera det är allt annat än lätt.

Ibland had man faktiskt bara velat gå och sova så man vaknanr upp och vara en vanlig 27 åring..

Börjad i söndags kväll att må illa så pass att det vände i magen och åkte upp igen. Men inget mera alls sen inder natten. Gick upp i måndags och skulle gå på gåbandet men fy efter ca 5-10 min så blev jag yr och ännu mera illamående kroppen sa ifån igen kände mig inte sjuk över huvud taget bara trött. Inget mera under dagen alls kvällningen blev det frossa och kände mig helt slut så även tisdagen blev sjuk dag och kämpa på. Låg hela förmiddagen helt slut och frös som en gnu.. men sen vid lunchen började moa och jag fixa lite smått i henens rum även allmänt i källaren, tvättade, bäddade rent m.m kände mig helt okej faktiskt. Så idag blev det jobb.
Kvällen igår passade vi på med mys mys och pysselstund ihop fisen och jag:)

Idag har lider min kropp av att jag varit för passiv mycket smärta i ljumsken :(
Men få börjar lungt. Tror detta har varit min kropps sätt att säga STOPP blivit lite mycket träning för jag mått bra av det men att hitta en balnas är inte enkelt kroppen har gillat det för stunden men baksalget kom senare:(
Men men bara att gilla läget på fredga blir det ny utflykt ett nytt Uppsala besök för lite skustering av programmet. Enkelt fixat och sen lite utflyckt är ju alltid mysigt.
Men först ett tandläkare besöknför moa imorgon :)