Att lära sig hitta en balans på vardagen, jobb, hälsa, smärta är allt annat än enkelt.

Att ständigt bli påmind om små små steg när man vill ta mega kliv gärna skutt.
Att huvud säger en sak men kroppen en helt annan. Ständig stid mellan psyket och kroppen. Huvudet blir tillfredsställande av promenaderna och frisk luft, kroppen orkar en del men inte så mycket som huvudet. Denna striden ger mig tårar i ögonen, vill så mycket mera än vad min kropp klarar av. Då blir jag påmind av bära och kära vilken resa jag gjort vilken glöd som finns inom mig hur min resa har sätt ut hur vi har kämpat /kämpar ständigt mot kroppen och att göra mitt liv glädje fyllt på bästa sätt. Att inte själv bestämma från dag till dag hur jag skall må och hur jag kan ha allt under kontroll.
Att hitta en värdig balans som gör att man känner sig nöjd och kan njuta av stunden också är så svårt. En del av mig vill bara ställa mig upp och skika hjälp mig en annan del säger kan själv har fått tillräckligt med hjälp med åren.
Jag kämpar ständigt med en kropp som är som en 95 åring första vakna timmarna. För att klara av min dag/vardag krävs det promenader /mjuka rörelse och ett enomt kämpande. Men efter ett pass så känner jag mig som en 50 åring i stället efter yttligare en stund när kroppen börjar pumpa adrenalin så känner jag en smärtlindring en känsla som vara en kort stund men gud så härligt att känna att jag inte vill vika mig för stunden. Sen ger det mig ett grymt självkännsla att jag kan också. Att fått chansen att faktiskt vara behövd på jobbet känns toppen. Att få vara en del av de anställda en toppen känsla och så grymt i kroppen det stärker mitt självförtroende.
Den för att orkar vara mamma oh fru så krävs ytterligare en promenad för att kunna släppa tankarna på jobbet och för att få mera smärtlindring och kämpa vidare. Ständigt att man bara vill hem och dra täcket över huvudet men tyvär så enkelt är inte livet. Inte nog med det så är det så att även jag åker på sjukdomare utöver nervskadan som alltid sitter där. Feber för mig gör allt värre smärtan ökar och lederna värker ännu mera. Jag får nara kämpa på och bita ihop oftast blir det medicin kur vid feber och så för att inte bli helt väck men tyvärr så är det så enkelt att en dag liggandes får jag lida för dagen efter mer / ökad smärta och kroppen vill inte tillbaka till 85 årig tant igen. Men detta är allt annat än enkelt att hitta mig själv i allt detta.
Sen har man en bov i dramat äta rätt och sova för att kroppen och huvudet skall fungera det är allt annat än lätt.

Ibland had man faktiskt bara velat gå och sova så man vaknanr upp och vara en vanlig 27 åring..

 

Regina Hasselberg

26 februari 2015 05:21

Fatta att jag beundrar dig och hur du kommit vidare efter allt elände!!!
Ring mig bara för att spy galla om det hjälper, jag kan ta på regnstället så det lätt rinner av 😉

En vanlig 27-åring kommer du aldrig att vakna upp som! Tänk på att man blir som de man umgås med, och det är ingen "vanlig" skara 😂🐺👍

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har hänt massor sen sist :) Det stoltaste är nog att Moa blivit gudmor till en liten Dio. Amanda och Mathias har fått en son i sommar och det är deras son Moa är gudmor till ...

De sista dygnet har man läst mycket om barnet och mamman som omkom vider stenaline i veckan. Som mamma så får man en enorm sorg. Att någon skall behöva gå egonom detta är hemskt. För min dotter kommer jag göra allt och kämpa mot och med henne....

För mig är det fullt ös hela tiden så kroppen hinner inte alltid med mina svänger. Att vara ensamstående och har en unge med all den viljan går inte alltid ihop. I söndags förra v drog hon dit med elsparken i 20 km i timmen som tur gick det bra...

Tiden springer iväg och allt sker på en och samma gång

Jag har haft problem men astma och allergi under många år. Allergin har jag haft sen jag var yngre. Astman konstaterades i sambandet med att jag blev mamma. Tyvärr har även Moa fått ta del av båda delarna med både astma och allergi samt lite ti...