Det var en kille som kommenterade ett av mina inlägg fymmelgingrig som jag är så klickade jag fel när jag skulle svara.... Så hans kommentar försvann.....

Du hade själv ryggproblem och undrade om värt risken.

Jag åkte in och ut på hemma lanstinget innan jag kom i kontakt med rätt läkare som skickade mig till först Ängelholm för det fanns en specialist på trauma efter ljumskbråck.
Men han skickade mig vidare till akademiska i Uppsala till smärtcentrum där jag kom upp för konsult av en smärtläkare för dryga 5,1/2 år sen. Jag var då så dålig att jag hade ledsagare och för att klara resan på 60 mil med flyg och tåg så krävdes en rullstol.
Anders som läkaren jag träffade heter ville sätta in en sådan här på prov för att testa en v och se om detta va något för mig.
Den v skedde i februari och var en helt annan värd för mig.
Jag fick även gå en smärthantrringskurs i Uppsala som var blixter tufft 5 v med väldigt intensiv träning..
I maj 2012 blev min stimularor inopererad på heltid. För mig var det värt allt med resor och tuff träning.

Det livet jag kunde börja leva efter det var ett helt annart. Smärtan finns ju självklart kvar men jag slipper äta massor med medeciner och kunde till och med börja jobba efter några år. Och kunnat uppfylla många mål i livet.

I dagsläget är träning en stor del av min vardag.

Ja det finns självklart risker med alla op men de sket jag i när jag tog beslutet efter min test v med så positiva resultat så var det inte ens i tankarna.
Studierna har gått så långt i detta så nu mera finns de på fler platser runt om i vårat land där operationen sker.
Jag har en inopererad nervstimulator själv använde jag ett program som kallas boost :)

Uppsala var min räddning <3

Hoppas du läser detta du som undrade!

Livet är en tuff resa. 
Jag har alltid vetat att livet är orättvit men inte i vilken form det innebar. 
Jag trode aldrig att lilla jag 19 år gamal snart 20 år skulle hamna i det läget jag gjode med ett sådant beslut. 
Ett litet ljumskbrock som skulle vara så enkelt att operera bort kunder ställa till med så stora efterskador och framför allt påverka hela livet på det viset. 

Jag trode aldrig att det som hände mig kunde hända. Men operatioenn blev av och min resa genom livet började den har tagit mig genom halva sverige men en tur genom skåne. Många nätter i olika sängar och på många olika sjukhus har det blivit och inte på tala om olika avdelningar. Många ggr man han fått rabbla allt om och om igen. Men en dag stod han där Anders läkaren på akademiska och la handen på min och sa Sofie jag skall gör allt jag kan för att hjälpa dig. Men du måste vara berädd på att resan kommer vara tuffare än någonsin och ännu fler nätter på bortaplan. Utan att blinka så brast jag ut i ett ja snälla hjälp mig. Alla dagar och timmar jag spenderat i uppsala varit värt varenda minut för det har gjort mitt liv så mycker enklare och framför allt mycket mer fritt. 

Det possitiva i allt är att jag fick min lilla flicka som ej var planerad  hon kom och det fanns många stunder man ville ge upp men kunde inte för henne:) 

Jag har kämpat mig igenom en sjuhelvetes resa rent ut sakt jag inte ens önska min värsa ovänn. Jag har inte tagit mig hit där jag står idag om inte det var för att jag själv är så satans envis och tjurig på alla sätt. 

Jag ge inte upp. Vist är det många gångerjag har velat men det har inte varit steget jag valt att gå utan i stället står jag här  med nya mål på listan att sikta och kämpa mot. 

Jag kan mer än vad jag tror nu måste jag bara börja tro lite själv på den biten. 

Utan min enorma envishet och vilja hade jag idag inte varit så jävla stark och nu blåser man inte omkull mig så enkelt. 
Ha en trevlig kväll <3

Fick upp ett minne på facbook idag som gjode mig ganka glad :) 

Soprtlovsveckan för 5 år sedan böjade resan bli tuff för mig det var dags för uppsalas rehabiliteing och lämna blekinge för ett nytt kapitel som väntade.

Denna texten är ganska passande på hur min resa varit och hur jag kände mig när allt börjarde för 5 år sen.

Känna liv igen!

Slutar aldrig hoppas

Vill inte ge upp

Det som blivit måste få ett slut

Idag var jag en sväng och träffade en läkare från Kristianstad.
Ganska kul att träffa en läkare som tycker detta med nervsmärta är så intressant han hade massa frågor om hur ,var och varför det gav mig faktiskt en helt annan bild på mig själv jag började tänka på allt lite annorlunda hur det hade kunnat vara i stället bara personal haft rätt teknik från början.
Han ställde frågor på ett helt annat sätt än någon tidigare gjort.
Det är som han sa att det är ingen som kan svara bättre på hur det är att leva med det förutom de som själv gör det dagligen. Han var super intresserad av studier med mera.
En fråga som han ställde var det att om jag trodde värken satt psykiskt eller psykiskt och det var inget illa menat sa han. Jag svarade bägge delar nervskada i höger ljumske har jag ju där har det varit inne och opererat och det växte inte ihop på rätt sätt som jag sa till han jag förklarade även hur jag hade haft det kring mitt R en tid efter operationen. Men som jag sa vist fan är det även psykiskt jag fick ju spridning till vänster sidan där de aldrig varit inne och rört mig alls. Och det är ju huvudet som spöka att mitt triggesystem är så uppretat som det är därav kom värken där också. Ni har säkert hör detta att folk som har amputerat bort armar ben m.m kan helt plötsligt vakna upp och känna en hemsk smärta i benet/ armen som inte finns kvar det är huvudets sätt att fungera.

Detta med långvarig smärta är intressant på sitt sätt det är lättare att prata om att nu än vad det var i början när man själv inte accepterade det till fullt ut.
Även som han sa att läkarna kan göra oss patienter bättre till mods och till en viss procent få oss att förstå saker bättre om de själva ändra lite tänk.
Som han sa att ljumskbrock för en läkare är kanske som för mig att fläta håret men en peson som inte själv har hår och fläta det är det helt nytt för och förklara man inte tydligt och gör människan medveten till 100% om vad som komma skall så är det så att det skapar en inre oro och att gå in på en op med det i kroppen kan göra att man omedvetet spänner sig och saker går kanske inte lika lätt som det brukar göra.
Det lät så klokt för jag tänkte själv tillbaka till min operations dag då jag träffade läkaren och fattade inte ett smack när han pratade med mig och ritade på mig . Jag förstod inte vad läkaren sa och tyvärr fick jag inte in någon som skulle kunna förklara detta för mig så jag fattade. Läkaren gick ut och in kommer två manliga sköterskor och skämtade en massa så det fick mig lite lugnare men innerst inne hade jag panik för jag fattade inte vad han skulle göra och det ända jag hörde var ordet komplikationer. Min kropp reagerade på nedsövningen så det tog längre tid än vad de sa från början. Sen minns jag inte mera förrän jag låg och öppnade ögonen på uppvaket då går larmet runt mig jag hör hur folk runt mig pratar med mig men kan inte svara jag får ingen luft. Då börjar en sköterska skrika p åmig Sofie andas?.. och då tar jag ett djupt andetag men för mig var det obehagligt men i deras värd var detta normalt för det viste att skulle jag inte inom en viss stund andas själv hade de hjälp mig men det vet ju inte en annan som ligger där helt utlämnad i sängen och lagt hela ansvaret i andras händer som man inte har en aning om vilka de är. Men för det är detta vardagsmat men för oss andra är det inget som händer dagligen och det är något som läkarna måste ha med sig i bakhuvudet.

Och när Läkaren idag frågade massa samt berättade detta efteråt så är det ganska klocka ord för alla kroppar reagera olika och en orolig själ är inte det bästa att operera för man vet inte hur mycket som kan spänna sig trots medeciner m.m

Nu var det inte tack vare min nervsmärta jag träffade denna läkaren tyvärr har jag troligen slitit av ett muskelfäste i bröstmuskeln? Lyft lite galet kanske men en smärta i bröstet ett par dagar och vara lite rädd om sig så blir det bra.

Doc var det väldigt intressant att han var så nyfiken på min situation och hur jag har lyckats ta mig hit jag har. Han blev imponerad över min vilja och min inre styrka för som han sa att det är inte landstinget som gjort min resa den skall jag ta åt mig av själv det är tack vare att jag aldrig gett upp oh ständigt kämpat som gör att jag är där jag är i dagsläget. Så lite stolt över mig själv är jag allt. Tänk om man hade fått träffa någon när man var på rehab som kunde säga att där har jag med varit och jag har med dessa medlen tagit tag i mitt liv. Det hade nog givit mig mera än vad det gjorde när läkarna pratade om hjärnan och mediciner. Men vist en viktig del kommer alltid att vara att ordet ACCEPTERA och det har jag många gånger svurit åt men en sak är san att så länge jag själv inte acceptera min situation hur skall då min omgivning göra det.
Med dessa klocka orden säger jag har en trevlig fredag på er för det jobbar jag på.

Va rädd om er där ute!

Idag börjar vi bugga igen <3
Jag har velat gå någon form av dans kurs sen jag blev dålig för många år sen. Dansen var det jag släppte fortast.

Men nu är det dax att uppfylla ännu ett mål på min resa.
Damma av dansskorna och börja dansa varje vecka <3 <3 <3

De har legat i massa år men jag har inte gjort mig av med dem för drömmen att kunna gå någon form av kurs igen har alltid funnits inom mig :)
Så härlig känsla inombords!
Heja mig!!

Tack för att ni finns vid min sida i eftermiddag mina älskade <3 <3 <3

Imorse fick jag upp ett medelande på facbook att det är 4 år sedan jag var i uppsala och gick igenom den stora ändringen för mig och mitt liv. 

Jag var i uppsala någon dag tidigare men just denna dagen var rikigt speciel jag skulle få in min stimulator på heltid jag skulle få chansen att få tillbaka ett bättre liv kanske till och med sakta kunna komma ut på praktik m.m. 

Detta är en dag jag kommer minnas väl länge då det var som att komma ut på grönbete att få känna så efter en op trodde jag var omöjligt.... Men det har jag sjäkv fått uppleva med egen erfarenhet. Jag fick chansen att kunna börja ändra mitt liv förhoppningsvis till det böttre. 

Detta har jag inte ångrat en enda dag för tack vare akademiska och smärtcentrum så började min resa till ett helt nytt liv. 

Att kunna få känna sig som en delaktik mamma igen kanske minska mina sjukhus besök. Börja hitta tillbaka till mig själv den jag vill vara, 

Idag ser mitt liv helt annorlunda ut, Jag har ett jobb på 75% jag är den som har hand om det mesta hemma och kring Moa. Daniel har kunnat ta mera körningar där han inte måste komma hem varje dag. Jag har lärt mig att kosten och motionen kan göra att man håller värken under bättre kontroll. 

Sen har jag fått märka den tuffa naktdelen att när man inte ha rutiner på vissa saker så mår man sämre. Nästa steg med att kunna få in en bra rutin på ALLT kring hem och hus oxå. Det är lika vikigt det oxå. Men att komma tillbaka är svårt men jag insåg innnan att det är en viktig sak att jobba på . 

Att få livet att gå ihop är vikigt delar är inte alltid lätt men en sak i sänder och att inte slarva med motion och kosten är bland det viktigaste för att kunna ha orken och kraften att ta sig igenm livet som jag vill. 

Jag är riktigt stolt över var jag tagit mig genom dessa åren med lite skuss längs vägen har jag allt haft både i gott och ont.. Man lär sig snabbt att veta vilka och vad man har runt sig, Jag jobbar på att inte ta åt mig av det negativa. Inte alltid lätt men en kanske en dag så lär jag mig.

Livet har sina turer för alla vissa få gå livets hårda skola vissa kan åka en räkmacka genom det men jag har fått lära mig den tuffa vägen genom livet. Har gråtigt många gånger och även gjort mig själv illa för att man har blivit sur och tjurig att man har gjort så mycket mera än vad jag orkar. Men det är samtidigt häftigt att kunna jag kan mera än vad jag själv tror men måste lära mig att säga stop till allla och allt, Ibland måste man stanna upp och faktist leva oxå och inte göra mer än vad man orkar. 

En rikgit bra vän till mig sa var nöjd med vad du kan göra man kan alltid ha höga mål men dömm inte dig själv för att du inte lyckas direkt ta fart och sikta igen en annan dag :) 

Livet är som en tuff väg vissa dagar har man ork att ta sig upp för den brantaste backen ibland är det okej att ta en omväg och det är inte fel att kunna ha konsten att ta en annan väg snare en konst att faktist lyssna och göra det man själv kan och orkar. 

Lär er att stanna upp och njuta oxå livet är alldeles för kort för att bara sura och låsa in sig njut av livet med <3 

Tack till er som står ut med mig ni vet vilka ni är och ni har en speciell plats i mitt hjärta. 

Ha en fortsatt trevlig söndag så sikta vi på nya mål den kommande veckan :) Nästa utmaning sker redan i morgon blodomloppet här kommer nr 294 :)

Nu har jag klarat ännu ett mål på min resa.
Med stora stöd från familjen och en enorm styrka och tålamod på mig själv.
Jag kan mer än jag tror och den känslan är grym. Att sitta i soffan nu och blicka tillbaka två år och tänka på vad jag har tagit mig igenom hur jag har kämpat och klarat det.

Jag har arbetat mig upp till 75% nu det är inte alltid en dans på rosor utan en bergodalbana men jag tar svängarna en i taget så tar jag mig igenom stormen oxå.

Livet är fullt av utmanignar nu är det dax att vara glad för det man gör också och sänka lite/mycket av kraven jag ställer på mig själv..
Ibland kan man mer än vad man tror men man måste lära sig lita på sig själv och sin förmåga.

Jag är bra måste bara lära mig att tror på det lite oftare!

Tack för allt stöd!
Ibland handlar det bara om en blick,en kram, ett tack ett stort smile från en goding <3
Att ha kollegor som få en att dö av skratt, vänner som finns ett samtal bort och värmer en så inombords <3 en helt underbar familj som stötta mig till 1000 och finns där även när jag är ett vrak ibland .
Så tacksam för er <3 <3 <3

Jag har bestämt mig för en sak att aldig ge upp..
Jag har så mycket att kämpa för och det hjälper inte mig att tycka synd om mig. Jag behöver ibland en knuff åt rätt håll att höra att folk ser vilken kämpe jag är det är något som stärker mig. Att höra rån okända att jag inserera det stärker mig, det är den bästa känslan man kan ha när man inte mår toppen.