Jag börjar tycka det är jobbigt att ständigt förklara mig att jag klara ej jag orkar inte jag kan inte....
Jag vill inget annat än vara NORMAL eller mera som andra. Jag vill att alla dagar skall kroppen klara samma saker. Denna ständiga skillnaden är jätte jobbig för mig och jag mår faktiskt dåligt att be om hjälp att säga orden jag orkar inte.... Det är mitt rop på hjälp.. Jag har flera ggr tänkt vad skönt att bara sätta sig i bilen och rymma ta en väska se vad man hamna. Men frågan är hur långt bort kommer jag och klara kroppen samma dag köra hem igen det vet jag inte.. Jag har som längst klarat sitta 1 timme och köra med då var det påfrestat och jag hade extra chaufför med mig. Jag hade inte velat var så begränsad till att bara hålla mig i närområdet.. Och att ena dagen på jobbet ena minuten är en 4kg kartong lätt och det går som en dans anda stunden är det som att den väger bly och den knappt går att rubba... Jag hade velat kunna helt själv utan att säga kan ni ta kartongerna kan vi byta plats jag fixar inte att vara låst i kroppen.. Det är ständigt jobbigt med dessa begränsningarna jag vill också vara mer som andra. Jag vet att jag kommit jätte lång i min resa och det är jag evigt tacksam för men att ständigt i vardagen behöva be om hjälp och säga jag behöva pausa är tufft....

Jag har jätte  svårt att säga till Daniel hjälp mig jag behöver pausa eller göra något annat en stund. Så hur skall mina kollegor och vänner kunna förstå mina signaler. Ibland vill jag bara dra ett täcke över huvudet och glömma vad som hände för 7 år sedan och få vakan upp som en helt fungerande 27 åring och känna hur det hade varit för en dag eller två. Men samtidigt har min kropp varit med om en sådan tuff resa att jag är grymtstolt över vad jag själv tagit mig att min vilja är starkare än något annat. Jag vill så mycket mera med livet frågan är bara vad jag skall göra och vad mina nästa mål i livet är för utan mål är livet ganska tråkigt. Att ha något att längta efter att sträva åt att jag också kan mera än jag tror. Men att få höra att folk inte förstå att jag är trött jag jobbar bara 50% det är ett stort slag i magen för mig och kroppen är det som att jobba150% Sen att jag prioterat bort den träningen kroppen behövt är allt annat än bra.. Så nu är det ny tag med träningen och stegen nästa vecka för att nu skall jag ge min kropp en sådan endorfin kick så den kan pausa värken lite..

 
Nu skall jag se tven en stund sen blir det sängen för träning innan jobbet står på shemat.

Nu måste denna latmasken dra igång igen.. varit för mycket skit och kroppen av olika anlednignar protesterat. Även orken varit borta.. men nu får detta vara nog. Jag vill komma tillbaka där kroppen mår som bäst och värken är kontrollerad på bästa sätt. Vilket den är genom promenad 2ggr om dagen. Morgon och eftermiddag... nu är det slut på att ligga kvar tycka synd om mig själv. Nu är det sags att satsa 100%igen. Tränignen är min vardag jag måste bara förstå detta själv igen. Tränignen har varit rogivande a kopplade och sådan endorfinkick så det sjunger om det. Men efter migrän anfallet så slappade jag av.... allt annart än bra nya mål och utmaningar skall sättas upp och nu gäller det igen att komma igång.

Jag kan... jag vill.... jag ska.