Ja nu är det nya rutiner och en ny vardag som skall fungera.

Men det ör skönt att känna att även jag kan! Jag har gått från 75% - 100% nu och det känns skönt. 

Jag har även börjat tänka på mig själv i veckan som har varit jag har varit uppe kl 04,45 för att börja dagen  en stund på gymmet även att jag är en så fruktansvärt morgontrött människa har jag varit där 5 dagar helgen blev det paus på gåbandet. 

Denna veckan har det även varit öppethus på kulturskoln och det var en mysig stund trots att jag var blixter trött

Lite nostalagi då min lilla fis blåste i en trumpet och det spelade jag själv när jag gick i skolan och var liten. 

Så kul dag det blev att vara med henne där. Sen lite bonus fick hon vara med en sväng på jobbet och det gjorde hela hennes dag så mysigt det var att hon gillade det. 

Lite nya kolor har min älskade vän fixat till mig oxå tack finaste du för hjälpen :)

Min älskade man har fått ett nytt smeknamn av en super st liten tjej :)

Han heter nu mera katten jansson :) han är så söt ändå :)

Vi har varit ett par ggr i emmaboda och umgåts med manen som har dåligt inflytande på dem flesta :)

Även fått lära känna flera vänner som vi yhar hur kul som helst med. 

Vi har skrattat så det gör ont i magen av denna mannen. 

#idagharjagklaratmigfrånhanmeddåligtinflytande Daniels nya # taggs. 

Hoppas att ni har en bra dag nu när våren är kommen och nu skall det bli finasre väder det har ag bestämt :)

 God natt på er nu skall denna frun sova för imorogn väntar gymmet en sväng. 

Att börja på något nytt kan vara det man ibland behöver för att känna liv igen på den fronten inom jobb.

För mig var Kolafabriken ett jobb men inte det jag verkligen ville jobba med. Det var en chans att komma ut i livet igen och börja jobba. Det gav mig en känsla att även jag kunde mer än vad jag trodde om mig själv. Jag ökade mig från 50% tillo 75% och gick åt rätt hål för mig. Det som jag saknade var det sociala att träffa andra och kunna känna att jag hade gjort något bra att få känslan att jag kunde hjälpa till på ett eller annart sätt.  

Vist ibland kan jag sakar visa goa skämt som kunde ske. 

Detta fick jag av mina kollegor nör de äntligen blev av med mig :) "skämt och sido" 

Jag har fått chansen att börja jobba som en PT inom städning och utrustning. m.m

www.ptprofessional.se

Nu får man chansen att hjälpa kunder och ständigt lära mig nytt inomm städning och utrustning. Att det kan var så intresant att städa rätt. Då kan till och med städning vara kul. 

Man lär sig ständigt nya saker och huvudet går på hel varv och det är spännande. 

Till och med fått ett eget visitkort och så tydligen fasstade jag på kort till våran hemsida oxå. Trode jag inte att jag skulle fastna. Men det blev mitt rätta jag i alla fall. 

Sen har jag fått skratta hejdlöst när jag träffade ett gäng italjenare som var helt säkra att svenska tjejer var blonda och så möter de mig helt lila i huvudet :) Lite kul att se deras miner. 

Jag har fått chans att visa vem jag är både på den klantiga sidan och den positiva tjejen som finns :)

Kan säga att har fått mitt dröm jobb & där kan jag växa i mig själv och visa vem jag är :) 

Livet är en tuff resa. 
Jag har alltid vetat att livet är orättvit men inte i vilken form det innebar. 
Jag trode aldrig att lilla jag 19 år gamal snart 20 år skulle hamna i det läget jag gjode med ett sådant beslut. 
Ett litet ljumskbrock som skulle vara så enkelt att operera bort kunder ställa till med så stora efterskador och framför allt påverka hela livet på det viset. 

Jag trode aldrig att det som hände mig kunde hända. Men operatioenn blev av och min resa genom livet började den har tagit mig genom halva sverige men en tur genom skåne. Många nätter i olika sängar och på många olika sjukhus har det blivit och inte på tala om olika avdelningar. Många ggr man han fått rabbla allt om och om igen. Men en dag stod han där Anders läkaren på akademiska och la handen på min och sa Sofie jag skall gör allt jag kan för att hjälpa dig. Men du måste vara berädd på att resan kommer vara tuffare än någonsin och ännu fler nätter på bortaplan. Utan att blinka så brast jag ut i ett ja snälla hjälp mig. Alla dagar och timmar jag spenderat i uppsala varit värt varenda minut för det har gjort mitt liv så mycker enklare och framför allt mycket mer fritt. 

Det possitiva i allt är att jag fick min lilla flicka som ej var planerad  hon kom och det fanns många stunder man ville ge upp men kunde inte för henne:) 

Jag har kämpat mig igenom en sjuhelvetes resa rent ut sakt jag inte ens önska min värsa ovänn. Jag har inte tagit mig hit där jag står idag om inte det var för att jag själv är så satans envis och tjurig på alla sätt. 

Jag ge inte upp. Vist är det många gångerjag har velat men det har inte varit steget jag valt att gå utan i stället står jag här  med nya mål på listan att sikta och kämpa mot. 

Jag kan mer än vad jag tror nu måste jag bara börja tro lite själv på den biten. 

Utan min enorma envishet och vilja hade jag idag inte varit så jävla stark och nu blåser man inte omkull mig så enkelt. 
Ha en trevlig kväll <3

Idag var jag en sväng och träffade en läkare från Kristianstad.
Ganska kul att träffa en läkare som tycker detta med nervsmärta är så intressant han hade massa frågor om hur ,var och varför det gav mig faktiskt en helt annan bild på mig själv jag började tänka på allt lite annorlunda hur det hade kunnat vara i stället bara personal haft rätt teknik från början.
Han ställde frågor på ett helt annat sätt än någon tidigare gjort.
Det är som han sa att det är ingen som kan svara bättre på hur det är att leva med det förutom de som själv gör det dagligen. Han var super intresserad av studier med mera.
En fråga som han ställde var det att om jag trodde värken satt psykiskt eller psykiskt och det var inget illa menat sa han. Jag svarade bägge delar nervskada i höger ljumske har jag ju där har det varit inne och opererat och det växte inte ihop på rätt sätt som jag sa till han jag förklarade även hur jag hade haft det kring mitt R en tid efter operationen. Men som jag sa vist fan är det även psykiskt jag fick ju spridning till vänster sidan där de aldrig varit inne och rört mig alls. Och det är ju huvudet som spöka att mitt triggesystem är så uppretat som det är därav kom värken där också. Ni har säkert hör detta att folk som har amputerat bort armar ben m.m kan helt plötsligt vakna upp och känna en hemsk smärta i benet/ armen som inte finns kvar det är huvudets sätt att fungera.

Detta med långvarig smärta är intressant på sitt sätt det är lättare att prata om att nu än vad det var i början när man själv inte accepterade det till fullt ut.
Även som han sa att läkarna kan göra oss patienter bättre till mods och till en viss procent få oss att förstå saker bättre om de själva ändra lite tänk.
Som han sa att ljumskbrock för en läkare är kanske som för mig att fläta håret men en peson som inte själv har hår och fläta det är det helt nytt för och förklara man inte tydligt och gör människan medveten till 100% om vad som komma skall så är det så att det skapar en inre oro och att gå in på en op med det i kroppen kan göra att man omedvetet spänner sig och saker går kanske inte lika lätt som det brukar göra.
Det lät så klokt för jag tänkte själv tillbaka till min operations dag då jag träffade läkaren och fattade inte ett smack när han pratade med mig och ritade på mig . Jag förstod inte vad läkaren sa och tyvärr fick jag inte in någon som skulle kunna förklara detta för mig så jag fattade. Läkaren gick ut och in kommer två manliga sköterskor och skämtade en massa så det fick mig lite lugnare men innerst inne hade jag panik för jag fattade inte vad han skulle göra och det ända jag hörde var ordet komplikationer. Min kropp reagerade på nedsövningen så det tog längre tid än vad de sa från början. Sen minns jag inte mera förrän jag låg och öppnade ögonen på uppvaket då går larmet runt mig jag hör hur folk runt mig pratar med mig men kan inte svara jag får ingen luft. Då börjar en sköterska skrika p åmig Sofie andas?.. och då tar jag ett djupt andetag men för mig var det obehagligt men i deras värd var detta normalt för det viste att skulle jag inte inom en viss stund andas själv hade de hjälp mig men det vet ju inte en annan som ligger där helt utlämnad i sängen och lagt hela ansvaret i andras händer som man inte har en aning om vilka de är. Men för det är detta vardagsmat men för oss andra är det inget som händer dagligen och det är något som läkarna måste ha med sig i bakhuvudet.

Och när Läkaren idag frågade massa samt berättade detta efteråt så är det ganska klocka ord för alla kroppar reagera olika och en orolig själ är inte det bästa att operera för man vet inte hur mycket som kan spänna sig trots medeciner m.m

Nu var det inte tack vare min nervsmärta jag träffade denna läkaren tyvärr har jag troligen slitit av ett muskelfäste i bröstmuskeln? Lyft lite galet kanske men en smärta i bröstet ett par dagar och vara lite rädd om sig så blir det bra.

Doc var det väldigt intressant att han var så nyfiken på min situation och hur jag har lyckats ta mig hit jag har. Han blev imponerad över min vilja och min inre styrka för som han sa att det är inte landstinget som gjort min resa den skall jag ta åt mig av själv det är tack vare att jag aldrig gett upp oh ständigt kämpat som gör att jag är där jag är i dagsläget. Så lite stolt över mig själv är jag allt. Tänk om man hade fått träffa någon när man var på rehab som kunde säga att där har jag med varit och jag har med dessa medlen tagit tag i mitt liv. Det hade nog givit mig mera än vad det gjorde när läkarna pratade om hjärnan och mediciner. Men vist en viktig del kommer alltid att vara att ordet ACCEPTERA och det har jag många gånger svurit åt men en sak är san att så länge jag själv inte acceptera min situation hur skall då min omgivning göra det.
Med dessa klocka orden säger jag har en trevlig fredag på er för det jobbar jag på.

Va rädd om er där ute!

Idag börjar vi bugga igen <3
Jag har velat gå någon form av dans kurs sen jag blev dålig för många år sen. Dansen var det jag släppte fortast.

Men nu är det dax att uppfylla ännu ett mål på min resa.
Damma av dansskorna och börja dansa varje vecka <3 <3 <3

De har legat i massa år men jag har inte gjort mig av med dem för drömmen att kunna gå någon form av kurs igen har alltid funnits inom mig :)
Så härlig känsla inombords!
Heja mig!!

Tack för att ni finns vid min sida i eftermiddag mina älskade <3 <3 <3

Det är jättemycket som har hänt. 
För att jag skall förklara lite enkelt vilken skillnad och vad som har hänt och hur min resa har sätt ut. Så skall jag försöka göra det så enkelt det går. 

2007 HT 
Började värken i ljumsken men den var jätte oregelbunden var inte ständig och man kunde nästan sätta finget på det. Utredning började med en massa olika former av undersökningar. Men inget hände. 

2008 VT
Utredning imon vården fortsatte med resultat genom kontraströnken. Det visade ett ljumskbråk och operation bokades för att ta bort det. Innan op var det många gånger in och ut då bråcket fastade så jag ej själv lyckads trycka tillbaka det själv så länge.. Operation blev av maj 2007 och det var en jobbig dag först en läkare jag ej förstod han bröt på ett annan språk och jag förstod tyvärr inte så mycket. Men två underbara sköterskor lugnade ner mig och lyckades få mig hyfsat okej inför op. Det var en endags operation men jag blev kvar över natten då min kropp inte repade sig så bra.. 
Den sommaren var jag sjukskriven och värken blev inte bättre flertal ggr blev det in för att smärtan tog över och kroppen inte orkade. Jag hade klippkort på akuten och kände igen de flesta läkarna där inne snabbt. Fick starka mediciner för att kunna klara av medicinering på egen hand. Vid flera ggr testade de nervblokader då de la lokalbedövning i operationsområdet. I oktober hamnade vi på akuten och denna ggr gick jag därifrån i chock vi väntade barn.... 
Jag viste inte hur detta skulle gå men både rädsla och glädje på samma gång. 
Vi tog redan på om fostret blivit skadat av allt som jag fått i mig i början av graviditeten. Men allt var okej :) 
Min graviditet var allt annat än enkel jag hade turen som inte blev jätte stor. Men blev ordinerad sängvila snabbt redan v 21 då jag läkte fostervatten och hade ont i ljumsken. Men förknippades med foglossning och förvärkar. Men nu i efterhand har de sagt att det är min nervskada som spökat redan då. 
I juni 2009 blev vi föräldrar till en liten flicka Moa. 
Allt var hyfsat så pass att jag klarade av det till en gång i november då hade jag så ont att Daniel fick bära mig ut i bilen och resan började igen :( 
Under VT 2010 var allt jobbigt smärtan var väldigt påtagligt och kroppen ville ej. Blev inlagd för första gången i 1 v och allt var jätte tufft. Men det började prata om att jag hade en nervskada sen operationen maj 2008 men allt var så otydligt. Jag skickade hem.
Jag åkte in och ut i många gånger efter ett ex antal gånger kom jag till en läkare som berättade att det var en nervskada. Första blev det smärtrehab en omgång i Karlskrona under

HT 2010 lagom till Moa skolades in på dagis och det var kämpig.
Flertal ggr blev det akuten och en st läkare berättade om en specialist i Skåne och det skulle skivas remiss. Han var specialist på trauma efter ljumskbråkoperationer. 

VT 2011 blev det fösta kallelse ner till Skåne och en specialist. Han testade lite olika varianter bland annat lokalbedövning men jag har för avancerad nervskada för att han skulle våga göra något han riksaerade att allt bara kunde bli sämre. Så han skulle skicka tillbaka till lanstinget Blekinge att hans rekimendation var akademiska sjukhuset i Uppsala och Sveriges smärt specialister. Men allt var tvungen att gå via mitt lansting.

HT 2011
Men innan det var dax blev jag så mycket sämre och föll ihop hemma av smärta och ambulans fick till kallas... Blev först en vecka sen fick jag åka hem några dagar sen hände det som inte fick hända jag föll ihop när Moa och jag var själva hemma. Men min underbara tjej tog detta jätte bra och fastän hon var liten fixade hjälp till mamma hon kunde ringa sin pappa och säga att mamma ramlat.. Ännu en resa med ambulans blev av och denna ggr kom jag inte hem på 130 dagar. Undersökningar,medicinering, titthål, neddrogad runt flyttat på sjukhuset ett ex antal ggr. Arbetsterapi, sjukgymnastik m.m blev det. Uppföljningen med rehab rullades jag in i rullstol och fick tyvärr köras tillbak då jag ej orkade. :( En väldigt deppig period blev det jag låste in mig ville inte vara i stora grupper började få panik i vissa lägen. Men fick kämpa på. Glimten fanns då Moa och Daniel kom på besök då viste jag att för deras skull skulle jag kämpa. Fick en plats på rehab och stroke enheten i Karlshamn efter 90 dagar på sjukhuset. Där började dagrarna fyllas med glädje igen. Mera träning och dagarna blev meningsfulla men jätte jobbiga.. Första resan till Uppsala blev också under permission från rehab. Blev utskriven lagom till jul från rehab men var allt annat än bra. Dagarna hemma varade inte länge med min medicin blandning så blev min vistelse hemma väldigt kortvarig. 

VT 2012 
Började jag få effekt kramper. Jag upplevde allt själv som svimningar. Vet en ggr få låg jag i soffan men vaknade på golvet men innan jag fattade inte att jag krampat. Hamnade i ambulans och blev  runtflyttad från akuten medicin till paka. Pykakuten vill säga då jag hade en samtalas kontakt via psyk för depressionen som uppstår att vara ifrån alla så mycket. .
Läkaren där ville inte ta ansvar för vad som kunde hända om han skickade hem mig så han la in mig där inne under bevakning. Paka blev det ett par dagar sen vidare ner till Karlshamn och låst avdelning 21 den värsta perioden av all inläggning... Men läkaren berättade att jag fick effektkramper som ep anfall då medicinen håll på att ge mig hjärtstillestånd alltså livsfarlig medicin blandning. Medicinerna sattes ut omgående och det tog ett tag innan kroppen slutade kramperna. Så nästan 3 v på avdelningen blev det sen lagom till utskrivningen började Uppsala resorna på allvar. Blev hem och packa om väskan för att flyga till Uppsala och bli inskriven där för både test av stimulatorn och ett nytt rehab program på 5 veckor intensiv. 
Testet med att få operationen av stimulatorn på test. Hade en sladd ut genom ryggen som jag själv kopplade in i en dosa. Den veckan jag hade den på test var en helt annan Sofie som kom fram och jag sattes upp för operation av den på heltid. Men innan den op blev av fortsatte rehab där uppe. Jag flög upp måndagen hem fredagen först en vecka hemma 3 sen upp 3 veckor i stöten sen hemma nästan 5 veckor sen upp för avslutnings vecka i maj med avslut att göra operation av stimulatorn. Blev kvar några extra dagar i Uppsala om något skulle hända. 
Här efter började resan bli positivare jag började bli av med 95% av alla mediciner och bliv gladare på så vis :) 
Träning på att komma igång efter så många år liggandes fick börja.

Men August blev det sjukhus igen och varför inte åka på något sådant normalt som gallsten med. Men en operation senare och ännu en halv vecka på sjukhuset då jag under op fick gallstenar  i gallgångarna och någon form av infektion.

På avdelningen fick jag höra att de inte riktgit trodde mig när jag låg inne i 90dagar för helt plötsligt så de en helt annan positiv och pigg tjej framför sig som allt annart än ville vara liggandes. Så skönt när man kan visa motsatsen ibland.
En ggr blev det akuten och ambulansen tillkallades hos svärmor då min dosa började bränna och ett par dagar på sjukhus som slutade med akut flygning till Uppsala och där fick jag plåster som lindrade.

December 2012 hände nästa sak.. 
På väg ut från köket la hela högra sidan av från midjan och ner av på mig Daniel fick ännu en gång bära mig och resan till sjukhuset ännu en ggr. Denna ggr hamnade först en natt på observation sen vidare till rehab och stroke enheten där jag hamnade under en månads tid. Moas första lucia firande blev permission i rullstol och färdtjänst. Hemskt att sitta i rullstolen på dagis och känna sig så dålig. Men en massa träning och träning för att kunna komma hem. Trappträning var det jobbigast. Min kropp fick lita helt på kryckorna och mina arm muskler tränades upp snabbt.

VT 2013

Fick ha ett vård planerings möte på sjukhuset där det bestämdes att jag fick komma hem med hemtjänst till en början det mobila teamet som det hette. Då var det en tjej som kom hit och så sätt granskade mig hur mycket jag klarade och sen blev det hemtjänst som tog över. Det var träning och duschningen i första läget som hemtjänsten skulle hjälpa mig med. Men jag hade fått hemtjänst också som tog mig till och från all övrig träning som arbetsterapin och sjukgymnastiken. Kände efter ett tag att hemtjänsten inte riktigt fungerade som jag ville. De kom inte va tider som någon gång efter 13 och innan 16 och för mig fungerade det ej. Jag tycker att det är jobbigt att vara styrd av en sådan tid.  Så jag hade det inte så länge i ca 2 månade. En positiv sak är det att jag blev Fru Holgersson den 2013-02-09. Jag hade en kompis som var och hjälpte mig med allt övrigt som att handla och få hem Moa tidigare ibland.

HT 13 hade jag börjat på KBT inom psykiatrin och läkaren där ville undersöka mitt bäcken då han tidigare jobbat med den formen av problematik. När han kollade så insåg han att mitt bäcken var inte på rätt plats. Efter en bäcken rubbning så gick jag där ifrån med känsel i höger ben och kryckorna i näven. Så skön känsla, det var som att dansa på molen. Blev även inskriven på en ny smärtrehab  kurs i Karlshamn. Så en ny resa och denna ggr var jag mera mottaglig för mer information och jag förstånd allt lite lättare 3 ggr gillt. Efter Rehab var jag jätte rädd att jag skulle få sitta hemma på hel tid igen. Det jag inte ville jag hade tur det var en lev i livet kurs i Hoby.
Tyvärr kom jag in i halva den kursen men det var en räddning att slippa sitta hemma igen . Det gav mig en vilja tillbaka att jag faktiskt kan. När den kursen slutade i december var det lite små drygt för jag ville fortsätta vara i gång när man väl började det.  Under sommaren hamnande jag på sjukhuset då jag fick huvudvärk och det knäppt till.. Hej och välkommen Migränen också. Tur det finns hjälpmedel.

VT14 Började jag min första praktik på Arbetsförmedlingen inom administration tyvärr bara en 8v praktik i Karlskrona. Naktdel var att kroppen klarade inte pendlingen och sedan blev det en massa trappor då hissen under min praktik ej fungerade så det var inte det lätta.
När praktiken slutade där så hade jag inte lyckats få fram en ny praktikplats men lyckades hitta en ny snabbt pga stark vilja och en enorm kämpa glöd. Började efter ca 2 veckor som elevvårdare på Karl-Oscarskolan. Där började jag trivas med mig själv och började att hitta tillbaka till min egna självkänsla. Jag började med min träning och ta tag i livet på allvar för att nu ska jag kämpa för ett bättre mående och jag vill att min familj skall må bra och det skall även jag.  Jag insåg att jag gillar faktiskt att jobba med att hjälpa andra lika så att kollegor är en vikig sak på en arbetsplats. Tyvärr blev inte det någon anställning på skolan utan jag va tvungen att släppa taget och ta ett steg vidare i livet och letan på praktik.

HT13 Senare

Men denna gången fick jag mera stöd från AF och en kille vid namn Patrik en SIOS eller vad han kala sig.. Han stötta mig till 100 % och så fort han hörde om en möjlig praktikplats ringde han direkt. Så för ca 5 veckor sedan började jag på praktik på Kolafabriken i Hoby. Inget dröm jobb men jag har insätt att kollegorna än en gång är en vikig bit och jag trivs faktiskt att vara där. Men lärde mig snabbt att för att min kropp skulle orka med ett mera rörligt jobb som detta är så var träningen ännu Viktigare så en runda innan jobbet för att mjuka upp en stel tant och en runda efter frö att spänningen skall släppa är ett måste.

Under hela tiden på denna resan har jag haft ständig träning via sjukgymnasten,akupungtur, tektil stimulering och STÖD från familjen annars hade jag inte varit där jag är idag. Men utan dagens träning hade jag inte klarat av hälften. Det hjälper att jag inte gett upp Utan att en enorm kämpa glöd finns och ALLA kan bara man ge sig FAN på att man kan så är det så.

Jag skall berätta mera om allt jag testat som alternativ smärtlindring.

Detta är kortfattat om min resa som har varit det är många detaljer som saknas som jag ej vill gå ut med men på det långa hela så var det så.