Jag har länge funderat på mycket runt om mig och vårat liv/livsstil. Jag har insett efter vad nära och kära, kollegor vänner m.m kommentera.
Jag är en väldigt snäll fru som acceptera livet med lastbilar när jag själv inte kör.
Men det gör jag inte bara. Detta är inte bara min mans liv utan det har ju självklart blivit en del av bägges. Jag vill inte slktid hjälpa till med lastbilen och då gör jag inte det. Men att åka på utställningar m.m vill jag för att jag tycker det är skit kul.
Sen finns det vissa stunder med ett gäng chaufförer som gör att man känner sig helt tappad. Mer än vanligt då. Att det bara pratas körningar, lampor, bilar m.m det förekommer jätte mycket men det är ju som jag skrivit tidigare att jobbet som chaufför är oftast inte bara ett jobb utan en livstil.
Det finns de som tränar varje ledig stund, de finns dem som spelar, de finns de som bara pillar navelludd m.m alla har vi olika hobbys.
Att leva med en chaufför så inse man att det är hans hobby.
Daniel är inte den som tränar, åker på hocky och allt vad man kan göra gan är den som kan gå en helg pch polera, tvätta skruva lampor och det gulligaste fråga frugan om hon vill hjälpa han städa bilen :)
Jag själv har mina intresse blogga, smyckes tillverkning, måla, pyssla,TRÄNA m.m tyvärr lägger jag inte den tiden som jag vill på det men det finns tid för förändring.
Jag har själv valt detta och Moa och jag gör mer än gärna saker som infaller med ett gäng chaufförer eller åker på träffar med mera.
Jag har fler tjej kompisar som har C kort eller snart ha det (plugga till det) än vad jag har med bara B :)

Men lika mycket som chaufförer skall acceptera ibland att prata annart än bilar lika mycket måste omgivningen försår att det inte bara är ett yrke!