Jag känner mig inte alls nöjd! Jag vill så mycket men ibland känns det som om man tappar taget/orken om sig själv. Jag försöker gång på gång men jag känner mig så besviken på mig själv. Jag har nog lite höga krav på mig själv.

Jag vet att man inte kan ändra allt på en dag utan det tar tid men den känns inte som den är på min sida. Jag är snart inne på dagen då det är 5 år sen mitt liv ändrades till något man inte kunde tro existerade. Jag och min familj har haft det jätte jobbigt och jag är glad att jag har haft min nuvarande man vid min sida som en stöttepelare denna tuffa mest omfattade resan jag hört talas om. Jag minns det som igår när jag blev nerkörd av en kompis till min så kallade dag operation skulle alltså få åka hem på kvällen efter uppvaktet.
Först fick jag fylla i en massa papper och så står det detta om jag var gravid och jag sa det att det kan jag inte svara på för jag hat ju inte testat mig:/ men de tog inte det som ett skämt utan börjar med att skicka ner mig på Gyn för att kolla. Testet var ju negativt men jag var ju så nervös så jag sa ju så för att föröka lätta stämning och det gör vi inte om igen. Står i rummet nere i Karlshamn och läkaren kommer in och jag fattar inte mycket av de han säger till mig han rutar mig i ljumsken med en sprit penna och sen pratar han om nät samtidigt han skalar på huvudet. Då säger han inte nät komplikationer sen, inte när! Och då var jag snabb och sa att inga komplikationer för det ville jag inte. Sen gick han och jag fattade inte ett skit vad han sa och menade. Då kommer två manliga söteskor in och säger år mig att byta om och de skämtade om allt, när vi skulle gå ut ur rummet säger de ta på dig detta skynket så du inte visar rumpan för söla gamlingar samtidigt börjar den andre as garva. Jag gick in på op avdelningen men fick lägga mig på britsen där. Mins att jag skakade dom ett asp löv och detta märkt Jonas den ena skötsan av. Han satte sig vid mig och förklarade allt och sen vet jag att han sa att han kommer vara där när jag vaknar och det lovade han. Hans kollega satte en nål under tiden han pratade med mig. När jag fick masken över ansikten började killarna prata med varandra om något läget de varit på som små och jag började skratta sen sa han att jag skulle räkna från 5 och ner jag mins jag sa 4 sen sov jag snabbt. När jag mins igen nästa gång hör jag långt lång borta hur en telefon ringer och hur de pratar om mig att allt gått bra och att jag mådde bra. I nästa sekund börjar det tjuta så fruktansvärt runt mig och runt mig fylld av folk jag inte känner igen. Jag ser Jonas och han börjar skälla och skrika mot mig. Jag la av att andas i samband med uppvaktning. Han säger till gång på gång ANDAS Sofie nu. Jag vet hur jag kämpade men inget hänge alls hände men till slut kände jag hur lite luft kom ner till lungorna och folket tung mig kunde börjar avta lite. Man somnade igen av utmattning. Skulle resa mig upp men smärtan i ljumsken gjorde att vi föll redan där. Jag vet hur magen spände och hur ont det gjorde. När de lyckades få upp mig svimmade jag ihop igen. Så jag fick glömma detta med att komma hem den dagen. Morgonen efter kom jag upp men svimmade jag när jag kom till toa igen.men kring lunch valde de att skriva ut mig och jag fick åka hem till min man.

Här börjar min historia om operationen.